Stasisvenskarna nu i Nordiska rådet
Tillsammans med några kolleger från alliansen har jag väckt frågan om stasisvenskarna i Nordiska rådet, med följande resolutionsförslag:
En debatt har gått i vågor om informatörer som arbetat i de nordiska länderna för främmande säkerhetstjänster från de forna kommunistiska staterna i Öst- och Centraleuropa. Bäst är kunskapen om DDR och de östtyska medhjälparna då ett omfångsrikt kartoteksarkiv hamnade i väst efter Berlinmurens fall. Seriös forskning har bedrivits på de många uppgifter som finns där.
I Finland har några personer till och med självmant gått ut och berättat om sin tid som Stasi-informatörer. Förre presidenten Mauno Koivisto har deltagit i debatten och resonerat kring hemligstämplandet av uppgifterna och det eventuella värdet av att häva dessa begränsningar i dag.
I Sverige bedrivs ett forskningsprojekt under professor Birgitta Almgrens ledning där diktaturens mekanismer undersöks. Hon har under 2009 kommit ut med en genomarbetad bok om Stasi i Sverige som visar på kontaktvägar och hur människor inom en mängd samhällssektorer låtit sig påverkas. Inte minst skolan och kulturen användes som DDR-statens spjutspetsar.
För andra gången har hon fått avslag på att få tillgång till den svenska säkerhetstjänstens Säpos uppgifter. Nu arbetas på ett överklagande. I en artikel har hon noterat: ”Kammarrättens dom är märklig med tanke på att andra länder, som exempelvis Tyskland, öppnat arkiven för forskare. Andra länder vill göra upp med sin historia. Efter Hitlerdiktaturen dröjde det åtskilliga decennier innan vi i Sverige var beredda att inse att nazismen inte var enbart ett tyskt problem. I dag värjer sig många för det faktum att Stasi inte bara handlar om DDR. För att blottlägga totalitära idéer och strukturer behövs skriftlig dokumentation och kunskap.”
DDR-statens påverkan och infiltration är något gemensamt för Norden. Det handlar om vår nutidshistoria. Av flera skäl är det också viktigt att forskarna i de olika länderna har tillgång både till egna arkiv som dem i grannländerna. I grunden finns det åtminstone fyra goda skäl till öppenhet: 1) Det handlar om att nu levande som pekas ut skall kunna tillbakavisa lögner, 2) Det skapar en möjlighet att sätta saker i sitt rätta sammanhang ifall man som informatör kan förklara att det fanns påtryckningar, ideologisk förvillelse eller annat bakom agerandet, 3) Det gör det möjligt att söka försoning med offer vars karriärer kan ha krossats eller som hamnat i fängelse, 4) Ytterst och viktigast handlar det om att sanningen alltid har företräde framför lögnen.
Mot bakgrund av ovanstående föreslår Hans Wallmark (m), Jessica Polfjärd (m), Mats Johansson (m), Stefan Tornberg (c), Anita Brodén (fp), Gunilla Tjernberg (kd) att Nordiska rådet rekommenderar de nordiska ländernas regeringar att låta de arkiv som finns öppnas för forskare, författare och journalister i deras arbete att granska hur DDR-staten tidigare verkat med hjälp av bland annat informatörer i de nordiska länderna, samt att Nordiska rådet rekommenderar Nordiska ministerrådet att ta fram ett förslag om ett gemensamt nordiskt forskningsprojekt om hur säkerhetstjänster från de forna kommunistiska länderna i öst- och centraleuropa agerat i Norden under 1960-, 70-, och 80-talet.
En debatt har gått i vågor om informatörer som arbetat i de nordiska länderna för främmande säkerhetstjänster från de forna kommunistiska staterna i Öst- och Centraleuropa. Bäst är kunskapen om DDR och de östtyska medhjälparna då ett omfångsrikt kartoteksarkiv hamnade i väst efter Berlinmurens fall. Seriös forskning har bedrivits på de många uppgifter som finns där.
I Finland har några personer till och med självmant gått ut och berättat om sin tid som Stasi-informatörer. Förre presidenten Mauno Koivisto har deltagit i debatten och resonerat kring hemligstämplandet av uppgifterna och det eventuella värdet av att häva dessa begränsningar i dag.
I Sverige bedrivs ett forskningsprojekt under professor Birgitta Almgrens ledning där diktaturens mekanismer undersöks. Hon har under 2009 kommit ut med en genomarbetad bok om Stasi i Sverige som visar på kontaktvägar och hur människor inom en mängd samhällssektorer låtit sig påverkas. Inte minst skolan och kulturen användes som DDR-statens spjutspetsar.
För andra gången har hon fått avslag på att få tillgång till den svenska säkerhetstjänstens Säpos uppgifter. Nu arbetas på ett överklagande. I en artikel har hon noterat: ”Kammarrättens dom är märklig med tanke på att andra länder, som exempelvis Tyskland, öppnat arkiven för forskare. Andra länder vill göra upp med sin historia. Efter Hitlerdiktaturen dröjde det åtskilliga decennier innan vi i Sverige var beredda att inse att nazismen inte var enbart ett tyskt problem. I dag värjer sig många för det faktum att Stasi inte bara handlar om DDR. För att blottlägga totalitära idéer och strukturer behövs skriftlig dokumentation och kunskap.”
DDR-statens påverkan och infiltration är något gemensamt för Norden. Det handlar om vår nutidshistoria. Av flera skäl är det också viktigt att forskarna i de olika länderna har tillgång både till egna arkiv som dem i grannländerna. I grunden finns det åtminstone fyra goda skäl till öppenhet: 1) Det handlar om att nu levande som pekas ut skall kunna tillbakavisa lögner, 2) Det skapar en möjlighet att sätta saker i sitt rätta sammanhang ifall man som informatör kan förklara att det fanns påtryckningar, ideologisk förvillelse eller annat bakom agerandet, 3) Det gör det möjligt att söka försoning med offer vars karriärer kan ha krossats eller som hamnat i fängelse, 4) Ytterst och viktigast handlar det om att sanningen alltid har företräde framför lögnen.
Mot bakgrund av ovanstående föreslår Hans Wallmark (m), Jessica Polfjärd (m), Mats Johansson (m), Stefan Tornberg (c), Anita Brodén (fp), Gunilla Tjernberg (kd) att Nordiska rådet rekommenderar de nordiska ländernas regeringar att låta de arkiv som finns öppnas för forskare, författare och journalister i deras arbete att granska hur DDR-staten tidigare verkat med hjälp av bland annat informatörer i de nordiska länderna, samt att Nordiska rådet rekommenderar Nordiska ministerrådet att ta fram ett förslag om ett gemensamt nordiskt forskningsprojekt om hur säkerhetstjänster från de forna kommunistiska länderna i öst- och centraleuropa agerat i Norden under 1960-, 70-, och 80-talet.
Etiketter: birgitta almgren, DDR, stasi
posted by Mats Johansson at 15:02
