fredag, december 23, 2016

En julsaga av Donald T Scrooge

Men det var inte sant, nej det var inte sant...
Det gick trögt på redaktionen. Inget flyt dagen före julafton.

Bara några utländska mord och de vanliga krigen. Putins tal. Inget som sålde, inte ens ett glöggfullt statsråd att hänga ut.

Livet var hårt men orättvist mot sanningens tappra riddare på Kvällsbladet.

"Vafan, ska ni ha lön i morgon får ni väl dra in den idag", skrek Spiken desperat vid lunchtid ut över redaktionen på Västra Järnvägsgatan.

Det var bara några minuter till dödlinjen och allt var tomt.
Löpet, ettan och mitten.

Ingen svarade, ty det var tomt även på redaktionen.

Hela persen satt på haket i bottenvåningen och vinade. Det hade man gjort sedan blaskan började komma ut för flera hundra år sedan. Fast på Klaratiden kröp man i rännstenen till syltor som Lövet, Stopet och Säcken och groggade.

Det var dagen före julafton och man skulle väl för fan ha rätt att fira ännu ett jubelår utan att nån chef störde julfriden. Nåt skulle väl TT kunna bidra med. Eller någon vänsterbloggare som hittat på nåt skojigt om aids i högern.

"Bengtzon, för helvete. Kan du ta pennan ur arslet och randa nåt om Dom Fattiga. Som i Dickens, du vet."

Spiken kom ihåg att de brukade köra sånt kring jul för att ge läsarna dåligt samvete innan tomten kom. Så länge det sålde fyllde man hela veckan med En ros till Dagens Flykting, en liten flicka som längtade efter pappa i Långtbortistan. Bild på flicka med stor docka i kalt rum och madrass: "Amine fick inga julklappar i år".

Men Bengtzon fick: Löpet, Ettan och Mitten. Minus några jävla mord och kids med hjärnskador. Hon tömde Pinon, randade en helsida och briefade Marknad om att lyfta den stort på Nätet, innan hon tog taxi till NK för lite julshopping hos Armani. Det var hon värd, pristagare och bästsäljare i de förtrycktas tjänst, yes!

Vafan kunde hon göra åt världssvälten. Vore väl bra nog om de fixade gröt åt panschisarna på Hemmet där i Trelleborg. Vafan, hade dom ingen koll på att Kvällsbladet när som helst kunde knacka på dörren. Ja, Bengtzon hann tänka mycket i bilen ner till NK.

Spiken var nöjd, Ett knäck på 23 minutes blankt, Yes, Bengtzon kunde man lita på, hon hittade alltid något på nätet att rirajta.

Han tömde vodkan från julfesten som delades ut till förtjänta medarbetare dagen efter. Han var verkligen värd en bragdmedalj, det skulle nog alla bortom Slussen tycka.

"Tvingades äta fil - när kommunen sparar. Dementa används som försökspersoner". 

Jävligt bra rubbe. Spiken hade satt den själv. Man såg hur syster Rachel bände upp de tandlösa gapen och tvingade ner sörjan via slang i de fastspända stackarna. Ingen nubbe till julafton skulle de få heller.

En professor Yngve bekräftade att "det är så cyniskt, det är så hänsynslöst" och Sverigekocken Leif, känd från alla tv-program där man kunde tjäna storkovan på att lära tittarna koka gröt på bark och skala ekologiska rovor, slog fast att "fil äter man till frukost. Jag blir så förbannad."

Men det var något som fattades. Vafan, tänkte Spiken, Bengtzon hade missat GW!!! Vad skulle GW ha sagt om straffsatsen för politikerjävlarna och byråkratjävlarna och vårdjävlarna som förstörde vårt fina land med sin inkompotens, eller hur fan det nu stavades.

Ja, lite skit fick man räkna med på uppdrag i sanningens tjänst.

Spiken skulle gå och lägga sig nöjd vid tre-blecket, efter en hård dag på golvet. Alltid på din sida - mot makten.

Han mindes en gammal kollegas visdom: Kolla aldrig en bra story, den kan va fel.

Nästa morgon blev Spiken överraskad, någon hade fimpat hela skiten. Tagit bort den från sajten. Men 3,5 miljoner hade i alla fall hunnit läsa. Om sanningen ska fram; vafan, det kunde ha varit sant.

Spiken somnade om. Det var flera timmar kvar till årets höjdpiunkt; Karl-Bertl Jonsson.