söndag, mars 27, 2011

Nato får allt fler vänner

De senaste veckornas resande till politiska möten i Paris och London har haft en extra krydda i form av diskussioner om krigsinsatsen i Libyen. Nästan alla verkar glatt förvånade över att en FN-resolution kunde tas fram som underlag för flygräderna mot Gadaffi. Den breda uppslutningen är ovanlig, såväl internationellt som partimässigt.

Inte minst i Sverige är det djupt ironiskt att partier som baserat hela sin utrikespolitiska syn på antiamerikanism, Nato-bekämpning och EU-utträde nu vill slåss till sista svenska soldat. Kanske kunde de börja med att säga ja till svenskt medlemskap i Nato?

I det brittiska parlamentet träffade jag i början av veckan MP-kollegor som trodde att det nog inte skulle komma att räcka med flyginsatser utan att det krävs "boots on the ground" för att slutföra uppdraget. Kanske finns redan specialförband på plats för att bland annat tjäna som "målpekare" för missilangreppen. Frågan är därutöver hur mycket mer som krävs för att motståndsarmén ska nå ända fram, om inte Gadaffi-styrkorna snart faktiskt ger upp under trycket av luftinsatserna.

Och givetvis vilken svensk medverkan som kan bidra på ett meningsfullt sätt.