onsdag, februari 16, 2011

Debatt: Utrikes mediefrihet (riksdagen)

Onsdagens utrikesdebatt i riksdagen bjöd på en utrikesdeklaration från regeringen och ett alternativ från socialdemokraterna. Den senare bekräftar att vänstersamarbetet nu har upphört; det rödgröna kravet från valrörelsen att USA ska dra sig tillbaka från hela världen gäller uppenbarligen inte längre det större oppositionspartiet.

För egen del begränsade jag mig i mitt anförande till yttrande- och mediefriheten, mitt nya uppdrag som ombud i Europarådet.

TV-sändningen här (inlägg 49-53)
http://www.riksdagen.se/templates/R_ExternalPage____3383.aspx?op=anf&anf=1111102160076669312

Min text här:

Talman! Tack för ordet, det fria ordet. Om det måste vi tala.

Mycket klokt har redan sagts här i kammaren om världens elände och hur vi i Sverige ska förhålla oss till det. För att undvika upprepningar ska jag fokusera på mitt nya uppdrag som Europarådets parlamentariska ombud för mediefrihet där jag efterträder den förre labourministern Lord Macintosh.
Det var bra att utrikesministern i sin inledning underströk att regeringen i sitt arbete till stöd för politiska fri – och rättigheter världen runt fortsätter att verka för journalisten Dawit Isaaks frigivning ur fängelset i Eritrea även när hopplösheten tränger sig på. Hans fall visar trots allt hur farligt det fria ordet kan vara för diktatorer, vilken makt som pennan i längden har över svärdet.
Det illustreras i dessa omstörtande dagar inte minst av utvecklingen i Egypten. Den förra regimens samordnade attacker på det fria ordets representanter drabbade ett hundratal kolleger till tv-journalisten Bert Sundström och kostade fotografen Ahmed Muhammad Mahmoud livet. Det var ingen tillfällighet, ingen slump under pågående kaos, utan en del av mönstret i många auktoritära regimers försök att strypa yttrandefriheten och manipulera nyhetsrapporteringen.
Visserligen ger Internets genombrott även i de tystaste av länder ett hopp för framtiden, men under tiden pågår attackerna dygnet runt, världen runt och drabbar enskilda individer. När Internationella journalistfederationen summerar dödens skörd för år 2010 når siffran närmare hundra döda i tjänsten – en siffra att lägga till alla tusentals fängslade och hotade ordets män och kvinnor, inte bara journalister utan författare, konstnärer, rondellhundstecknare och vanliga medborgare som nyttjar sin medborgerliga frihet.
Talman! Vad kan då göras?
Vi kan göra mycket. Vi kan i våra olika roller med pedantisk noggrannhet följa de enskilda fallen av övergrepp. Ingen ska lämnas utanför, i tystnad utan larm. Vi kan göra det i organisationer som Amnesty, PEN-klubben, Civil Rights Defenders, i tankesmedjor som Freedom House, i yrkesinternationalerna för journalister och tidningsutgivare, i våra internationella samarbetsorgan som Europarådet, EU och FN.
Vi är inte ensamma, vi är många. Vi är många som vill arbeta för yttrandefrihetens utbredning över världen. Och vi har dessbättre stöd av den svenska regeringens beslut att öka det direkta demokratistödet till 150 miljoner i biståndsbudgeten.
Talman ! För mig som under mer än 40 års politiskt engagemang arbetat för en demokratisk utveckling i de tidigare kommuniststaterna - långt före befrielsen 1989 - är det en särskild tillfredsställelse att av detta bistånd anslås under åren 2010-13 närmare 40 miljoner per år till projekt för rättighetsutveckling i Ryssland.
Det är ett bra svar på de senaste årens journalistmord och strypning av fria medier där. Försämringen av yttrandefriheten i länder som Ryssland och Vitryssland lär dessvärre hålla oss försörjda med arbetsuppgifter till försvar för frihet på medieområdet.
Låt mig uttrycka förhoppningen att denna förstärkning av demokratistödet inte är det enda eller sista initiativet för att Sverige ska kunna spela en särskild roll vid sidan av allt som görs i de internationella organen. Stockholm har alla förutsättningar att med vår tradition sedan 1766 bli ett centrum för bevakning av förändringar på yttrandefrihets- och medieområdet och konkret stöd till förföljda författare och journalister.
Men det handlar inte bara om bristen på demokrati i diktaturer. Det handlar också om att bevaka demokratin i demokratier, inte minst länder som säger sig vilja dela våra värderingar inom EU och Europarådet. Jag nämner Turkiet och Ungern som aktuella fall att följa.
Vi har i utrikesutskottet i dagarna enats över partigränserna om att rikta en maning till EU-kommissionen att i dess arbetsprogram för de kommande åren ”särskilt uppmärksamma utvecklingen av yttrandefrihet och mediefrihet i EU:s medlemsländer liksom i dialogen med kandidat- och ansökarländerna. Kommissionen bör verka för att en formell och reell grund för oberoende nyhets- och åsiktsspridning säkras. Likaså bör kommissionen agera för att medlemsstater i EU som inte har lagstiftning om journalisters rätt att inte avslöja sina informationskällor inför sådan lagstiftning.”
Till det sista vill jag passa på att gratulera den värderade socialdemokratiske kollegan i Europarådet Morgan Johansson som för någon vecka sedan fick sin rapport i ämnet källskydd enhälligt antagen i rådets parlament. Det känns bra att det är under bred politisk enighet vi nu går vidare i det oändliga uppdraget att följa upp staters gjorda åtaganden och bryta ny mark för yttrandefriheten.
Talman! Tack för ordet, det fria ordet.