onsdag, februari 02, 2011

Artikel: Ny ledare, ny politik? (SNB)

 För Svenska Nyhetsbyrån har jag denna vecka skrivit en debattartikel om den blivande s-ledarens betydelse för valet av partiets utrikespolitiska linje:
Frågan vem som blir socialdemokraternas nya partiordförande har inte bara bäring på inrikespolitiken. Sannolikt innebär en ny s-ledare också ett nytt vägval i utrikes- och säkerhetspolitiken. Uppbrottet från den rödgröna vänsteralliansen med gemensamma utrikes deklarationer inför valet är under alla omständigheter en ofrånkomlig del av politikförnyelsen i partiet.
Före valet enades socialdemokraterna för första gången med vänstern och de gröna om en gemensam syn på hur Sveriges utrikes linje skulle ändras i händelse av rödgrön valseger. Det förvånade många som trodde att partiet stod fast vid den traditionella uppfattningen att kommunister, reformerade eller ej, inte skulle ges något inflytande över detta politikområde. Plötsligt hade vänsterblocket kommit överens om att bland annat kräva amerikanskt tillbakadragande från alla militärbaser i världen. Även i övrigt bar den rödgröna analysen av utrikes konflikter och relationer klara drag av vänsterpartiets antiamerikanska agitation.
Det brukar sägas att utrikespolitik sällan avgör valutgången, sannolikt ej heller 2010. Men  ställningstaganden som dessa bidrog till att många äldre socialdemokrater kände sig främmande inför vänstersamarbetet. En äldre generation minns trots allt hur partiet brukade hålla rent mot den sortens äventyr i vänsterled som kunde äventyra Europasamarbetet, det västliga partnerskapet, banden över Atlanten . Detta hade i decennier varit en garanti för att hjälp skulle komma till Sverige i händelse av aggression österifrån.
Desto märkligare var den s-märkta vänsterflirten som man samtidigt stödde – och fortfarande stöder - den svenska militära insatsen i Afghanistan, där de amerikanska baseringarna är själva kärnan i den västliga koalitionens uppdrag att säkra övergången till afghanskt självstyre.
Nu blir det spännande även för utomstående att följa förändringarna inom socialdemokratin. Kommer allt att förbli vid det rödgröna samarbetet, återgå till en mer traditionell ensamlinje – eller rentav överraska omvärlden med en förnyad syn på Sveriges roll i det internationella samarbetet? För färdriktningen på områden som försvar, bistånd och EU-reformer finns ett ökat behov av att långsiktigt trygga majoritetsuppgörelser i riksdagen, inte minst för att undvika den sorts oberäknelig nålstickspolitik som senast resulterat i de framtvingade besparingarna på regeringskansliet, främst den utrikes representationen.
Problemet är att socialdemokratin efter en längre tids brist på ledning och styrsel är splittrad i olika fraktioner i rörelsen när det gäller utrikespolitiken. Den gamla vänsterreflexen, ”Nej till allting”, uppenbaras fortfarande så fort partiet pressas av ideologiska motsättningar i konfliktfrågor som passerat bäst-före datum redan under föregående regim. EU, EMU, Nato, lever fortfarande som vattendelare mellan gammelvänster och förnyande realister.
Därför är det inte bara en intern angelägenhet för de närmast sörjande om en ny s-ledare förmår samla krafterna kring en utrikes förnyelse. En bredare samling när det gäller till exempel fortsatt effektivisering av biståndspolitiken, prioriteringar i Europapolitiken, gemensam hållning mot Rysslands upprustning och reformering av FN förutsätter en enad och tydlig socialdemokrati som kan leverera. Annars kan den inte återvinna sin forna position som trovärdig partner i utrikes- och säkerhetspolitiken.