söndag, februari 14, 2010

Artikel: Skilj på kultur och kulturpolitik (Sunt Förnuft)

I senaste numret av Sunt Förnuft, en av Sveriges viktigaste politiska tidskrifter, resonerar jag om alliansens kulturpolitik:

Åke Jungdalen för flera intressanta resonemang kring kulturens roll i samhället i sin ledare i förra numret (7/09), apropå kd-ledaren Göran Hägglunds uppmärksammade utspel om ”verklighetens folk”. På en punkt behövs en nyansering; låt oss skilja på ”kulturen” och kulturpolitiken. Den förra är allt det som kulturskaparna producerar, det senare det offentligt finansierade stödet och ramverket för delar av utbudet, bland annat för kulturarvets bevarande.


Hela kulturkonsumtionen uppgår i Sverige till cirka 65 miljarder kr per år, varav det mesta, två tredjedelar, betalas av medborgarna själva efter egna preferenser och plånbok. En tredjedel av notan står skattebetalarna för, efter politiska prioriteringar i stat, region, landsting och kommun. ”Kulturen” är alltså till stor del marknadsstyrd, av kommersiella krafter – just dem som vänstern inom kultureliten föraktar.


Men låt oss inte förväxla denna del av eliten med alla kulturutövare och kulturskapare. Världen är större än Dagens Nyheters kulturredaktion; i mina kontakter med institutioner, kulturföretag och kreatörer i Kultur-Sverige möter jag ofta människor som förstår både borgerliga värderingar och kulturprioriteringar, likaväl som de kan ta till sig marknadsmässiga krav på verksamheten. Det kan gälla operasångare, högst medvetna om sitt elitära värde på marknaden, likaväl som privata gallerister eller för den delen bästsäljande författare och popmusiker.


Till och med på Konstfack kan man träffa sådana; inte bara konstiga ”konstnärer” utan också sådana som utvecklar sitt skapande för en högst kommersiell världsmarknad.


Att kulturvänstern fortfarande har en större makt över sinnena än dess numerär eller argument motiverar är förvisso sant, men det försöker vi nu också göra något åt med en mer liberalkonservativ kulturpolitik.