torsdag, november 19, 2009

Riksdagen: Så förändrar vi public service (kammardebatt)

I dagens kammardebatt angående regeringens proposition om public service representerade jag alliansmajoriteten med följande inlägg:

”Utveckling för oberoende och kvalitet” – så heter den proposition från regeringen som överlämnades till riksdagen i juni som vi idag tar ställning till och voterar om på onsdag. Det råder att döma av kulturutskottets betänkande i stort en bred enighet om ramarna för verksamheten i de offentligt finansierade bolagen Sveriges Radio, Sveriges Television och Utbildningsradion. Det ligger i sin tur i linje med den rubrik som public service-utredningen förra året valde som sammanfattning på sitt betänkande, nämligen ”Kontinuitet OCH förändring”. Denna enighet är av värde för så centrala samhällsfunktioner som det gäller men innebär inte att allt måste förbli vid det gamla, särskilt inte en medievärld präglad av hård konkurrens om tid och pengar, förändrade konsumentbeteenden och teknisk utveckling.

Några steg ytterligare på vägen just till oberoende och kvalitet tas med alliansens förslag, men ytterst är det förstås inte i regelverket i sig utan i bolagens egen förmåga att leva upp till kraven som dessa viktiga värden – oberoende och kvalitet – omsätts i programproduktionen för tittare och lyssnare, bolagens egentliga finansiärer.

Låt mig erinra något om bakgrunden för utvecklingen på radio-tv-området. Idag tar vi det rika utbudet som en självklarhet, men dagens mångfald har inte tillkommit av sig själv utan genom politisk kamp. Ett av mina första politiska engagemang i slutet av 60-talet gällde avskaffandet av monopolet; som gymnasist demonstrerade jag handgripligen på Sundsvalls torg hur detta monopol skulle avskaffas genom att krossa en tv-apparat, vilket då väckte stor uppståndelse i lokalpressen.


Fri radio och tv var en stark symbolfråga i en tid då svenskar faktiskt hade fängslats för att ha sänt reklamradio från internationellt vatten. Vi minns vilket parti som då satt vid makten.

Så kom under den första borgerliga regeringen på 70-talet närradioreformen som öppnade ett fönster till den friare medievärld som snart skulle bli verklighet på flera områden. Tack vare den teknologiska utvecklingen bröts också televisionsmonopolet på 80-talet när det inte längre var möjligt att stänga ute konkurrensen från den privata reklamteven, inte ens med parabolförbud som då förespråkades från vänsterhåll. Och under regeringen Bildt på 90-talet fick även den kommersiella radion chansen att etablera nya format och nya röster i etern, till glädje framförallt för en musiktörstande ungdomsgeneration.

Till övervägande del har denna mångfald varit till nytta också för public service. Konkurrens har även på detta område visat sig bredda utbudet och skärpa kraven på kvalitet och förnyelse i det före detta monopolets olika delar. Tillsammans har de tre sektorerna – public service, kommersiell och ideell radio och tv – kunnat expandera och tillsammans lockat större publik än det gamla monopolet någonsin hade kunnat idag. Och detta i en tid när konkurrensen om vår vakna tid blivit så mycket starkare genom Internets erövring av vår vardag.

Det är mot denna bakgrund av utbudsrikedom i stort som vi nu granskar några detaljer i regelverken för public service. Vad gäller en del av den ofullbordade agendan på den kommersiella sidan återkommer vi efter nyår med en proposition som bland annat påverkar förhållanden som berör digitaliseringen av radion och dess utbud.

Låt mig när det gäller dagens frågor bara lyfta fram tre:

1. För oss moderater är det en särskild glädje att notera att Sveriges Radios särart bevaras i och med att den befintliga bolagsstrukturen bibehålls. Radiomediets snabbhet, direkthet och flexibilitet är en tillgång för en kunskapsnation i en tid när bildfixerad underhållning riskerar att ta över det offentliga samtalet.

Att vi dessutom har kunnat stärka SR:s kulturuppdrag med en extra peng för den klassiska musiken är just extra glädjande. Det ligger väl i linje med alliansens formulering i propositionen att SR och SVT ska ”fördjupa, utveckla och vidga sitt kulturutbud”.

2. Alliansen vill som ett led i den fortsatta avpolitiseringen och professionaliseringen av styrelsearbetet överföra utnämningsmakten när det gäller styrelseordförande från regeringen till den stiftelse som äger de tre bolagen, vilket vi tycker är en rimligare ordning för just medieföretag och som redan tillämpas när det gäller övriga styrelseledamöter. Hur sen ägarstiftelsen väljer att använda detta ökade ansvar återstår att se vid vårens bolagsstämmor.

3. Alliansen vill också stärka de externa producenternas ställning som programleverantörer, Vi tror att det är bra för alla bolagen att genom utläggningar, samarbetsprojekt och inköp öka variationen och bredda underlaget för en fri marknad vid sidan av egenproduktionen. Men det ställer samtidigt ökade krav på regelverket, att upphandlingen blir genomskinlig och tydlig för alla inblandade enligt brittisk förebild från BBC:s genomförandekod, Code of practice.

Jag har tidigare haft anledning att i medierna just påtala exempel på bruk och missbruk av produktplacering, indirekt sponsring och förfinansiering, en debatt som har skärpt bolagens uppmärksamhet på att den redaktionella integriteten inte får äventyras av kommersiella skäl. Däremot avstår vi från ytterligare regleringar av den typ som BBC infört med olika kvoter för produktionen.

Jag skulle kunna fortsätta genomgången av de förändringar och förbättringar som ligger i färdens riktning på detta område. Men väljer istället att avsluta med att erinra om grunden för allt det vi talar om idag, nämligen yttrandefriheten. Jag hade för en tid sedan glädjen att tillsammans med min socialdemokratiske kollega Luciano Astudillo känna starkt stöd från ledamöter från samtliga partier när det gällde att försvara den svenske dokumentärfilmaren Fredrik Gerttens yttrandefrihet gentemot en stämning från det amerikanska fruktbolaget Dole, en strid som avlöpte lyckligt just därför att enigheten över partigränserna var stor.

Idag manifesterar 91 svenska dagstidningar med akademiledamoten Peter Englund för Dawit Isaaks yttrandefrihet med kravet på hans frigivning riktat till regimen i Eritrea. Som ledamot av riksdagens parlamentariska stödkommitté tror jag att jag kan tala för alla här i huset till stöd för det kravet. Låt oss på åttonde året hålla hoppets ljus tänt, även om lågan flämtar allt svagare. Frige Dawit Isaak!