onsdag, oktober 21, 2009

Artikel: Tid för kultur (Karlskoga Tidning)

I samband med den moderata kulturkommitténs studiedag i årets kulturkommun Karlskoga, med helsidor i Karlskoga Tidning och konkurrenten Karlskoga-Kuriren publicerade KT (19/10) påpassligt en debattartikel av mig och två kolleger om kulturpropositionen:

I dag besöker vi i den moderata gruppen i riksdagens kulturutskott årets kulturkommun Karlskoga. Det känns spännande att på nära håll studera ert rika kulturutbud men också lyssna till kommunala företrädare i en tuff ekonomisk tid. Sverige befinner sig mitt i en global finanskris. Den extrema lågkonjunkturen slår hårt i alla samhällssektorer. Förtroendevalda i kommuner, stora som små, sliter med problemen som följer av minskade skatteintäkter och ökade utgifter.

Just i detta läge presenterar alliansregeringen den första kulturpropositionen på 35 år, ”Tid för kultur”. Propositionen syftar till att ge svenskt kulturliv en omstart och lägga grunden för en ny och modern kulturpolitik. Komikern Henrik Schyffert har de senaste åren åkt land och rike kring med sin show där ett av de bärande inslagen är att beskriva ett Sverige i mitten av sjuttiotalet - ett Sverige där Internet ännu inte är uppfunnet och TV-kanalerna som fanns att tillgå var två och hade ett programutbud som idag knappast skulle locka några tittare. Åhörarna skrattar sig tårögda när de väggfasta telefonerna och männens plyschkostymer beskrivs. 35 år känns som en politisk evighet och visar på behovet av en ny kulturpolitik anpassad för 2000-talets krav och värderingar.

”Tid för kultur” föreslår nya mål för kulturpolitiken och en förändrad infrastruktur i syfte att kulturen ska bli tillgänglig och attraktiv för fler än idag. Vi vill slå hål på myten att all kultur finansieras med medel som tagits från skattebetalarna. Faktum är att 10 miljarder kronor per år betalar staten för kultur, ytterligare 20 miljarder finansieras via regioner, landsting och kommuner. Den allra största finansiären av svensk kultur är dock medborgarna själva som lägger ut 35 miljoner kronor per år i kulturkonsumtion. Detta till trots har kulturens möjlighet till sponsring, donation och gåvor sällan diskuterats. Detta är ett exempel på att den kulturpolitiska debatten 2009 alltjämt präglas av sjuttiotalets politiska tankar och beslut.

Kulturpropositionen bärs av tre prioriteringar. Barn och ungas rätt till kultur är den första. Därför byggs reformen Skapande skola ut till att omfatta även skolans år 4-6. Den permanenta satsningen syftar till att barn ska få hjälp av kultur i sitt lärande och målsättningen är att hela skoltiden ska omfattas av Skapande skola. Kulturrådet och andra myndigheter på området får också i uppdrag att inrikta sin verksamhet mer mot barn och unga.

De andra prioriteringarna är kulturarvet som får bättre förutsättningar att vårdas och framförallt visas. Den nyskapande kulturen har sedan den förra borgerliga regeringen avskaffade löntagarfonderna haft möjlighet till stöd genom pengar som förvaltats av Framtidens kultur. Dessa pengar är snart slut och regeringen inrättar istället Kulturbryggan som har samma syfte som sin föregångare.

Vi moderater är stolta över förslagen i ”Tid för kultur”. Vi är också stolta över att, trots den kris Sverige befinner sig i, kulturen i årets statsbudget får ökade anslag. Ökningen är inte stor, det medger inte statsfinanserna, men visar att regeringen ser kultursektorn som viktig. Som en jämförelse kan i detta sammanhang nämnas att anslagen till kultursektorn under nittiotalets lågkonjunktur skars ned med elva procent.

Vid denna lågkonjunktur var socialdemokraterna stödda av vänstern och miljöpartiet i regeringsställning. Därför är frågan hur dessa partiers kulturpolitiska alternativ ser ut relevant. Svaret är att de är överens om att vara emot alliansens politik men helt saknar ett enat program. Vänsterpartiet föreslår att 300 miljoner kronor ska flyttas från ungdomsidrott till ungdomskultur. Socialdemokraternas föreslår en marginellt ökad satsning på befintliga konstnärsallianser och därutöver är det ROT- avdrag och så kallade accessjobb som är partiets kulturpolitiska bidrag inför framtiden. Miljöpartiets förslag handlar mest om att ge nya namn på befintliga förslag från regeringen.

Fakta talar för sig själva då kulturens andel av landets BNP har ökat sedan Leif Pagrotsky (s) ersattes av Lena Adelsohn Liljeroth (m). Alliansen har nu lagt fram förslag till en ny och modern kulturpolitik. Men vad vill den vänsterledda oppositionen? Kan vänsterblocket enas om en gemensam kulturpolitik?