torsdag, oktober 01, 2009

Artikel: Ny filmpolitik? (Axess)

I veckans nummer av kulturmagasinet Axess (7/09) skriver jag om den svenska filmpolitiken, om vilken Mats Svegfors nästa vecka lägger fram en utredning:

Terminsstart på Gärdet; Filminstitutet presenterar höstens svenska premiärer. Förväntan i luften, filmåret har börjat bra. Men Cissi Elwin vill ha hundra miljoner mer och Björn Rosengren säger å producenternas vägnar att filmavtalet är i fara.

Dags för filmpolitiskt slagsmål? Mats Svegfors utredning sätter ljuset på en bräcklig ordning. Gällande avtal, som löper ut 2010, tjänar många parter: staten, biografägare, uthyrare, producenter, distributörer, tv-bolag. Men fler borde vara med: bredband, DVD.

Avtalet har dubbla uppgifter: att tjäna konsten och att tjäna pengar, via avgiften om tio procent på biobiljetterna som finansierar olika stöd. Staten tar in pengar från parterna, skjuter till skattemedel och ger bidrag till vissa producenter, i hopp om mer kvalitet än vid ren marknadsfinansiering.

När avtalet tecknades 2006 stödde dagens regeringsallians upplägget med en filmpolitik i två delar: staten tar filmkulturellt ansvar, medan parterna står för produktionsstöd. Men frågan är om det fungerar som tänkt. Vad med konstnärligt risktagande? Gynnas kvalitet och mångfald?

Frågar man Filminstitutet fungerar allt väl. Ja, statistiskt verkar filmkrisen inte värre än vanligt. På teve drog svensk film förra året 80 miljoner tittare. Ny publik nås via DVD, 20 miljoner sålda 2008. I fjol gjordes 15 miljoner biobesök, en ökning som håller i sig. Av 250 filmer var 22 svenska, en tredjedel utan statligt stöd.

Inget ”skitår”, alltså; en publikandel på 20-30 procent är inte dåligt för ett litet språk.
Biointäkterna, plus sex procent till 1,2 miljarder kronor, gav 120 miljoner till avtalet, att lägga till 50 från teve och 185 från staten. Det räckte till produktionsstöd på 190 miljoner, publikrelaterat efterhandsstöd på 75 och ytterligare 40 till lansering, distribution och visning.

Under stridsropet ”färre men bättre” har SFI börjat göra något åt en gammal synd genom att släppa igenom färre halvfärdiga manus. Numera finns också en regel om återbetalning av stöd för filmer med vinst över en viss nivå. Referensgrupperna har ombildats för att möta kritiken om vänskapskorruption.

Men systemet ger fortfarande makt åt några få beslutsfattare. Och utfallet av publikrelaterat stöd talar ett tydligt språk – det mesta gick (2007) till underhållning, titlar som Solstorm, Arn: Tempelriddaren, Se upp för dårarna, Underbara älskade, Spöket Laban – sådant som funnit finansiering ändå. De nya kvalitetsdeklarationerna till trots ges stora delar av det nyinrättade marknadsstödet (2009) till filmer som ”Göta Kanal 3”och ”Beck – i stormens öga”.
Å andra sidan: några titlar måste dra folk till biograferna om det ska bli pengar till mindre populära produktioner. Det gör inte hyllningar till Che Guevara eller dokumentärer om förgiftade bananarbetare.

Vad är den kvalitet som efterlyses? 1963 års avtal definierade det som graden av förnyelse av filmens uttrycksmedel och formspråk, angelägenheten av filmens ärende, intensiteten eller fräschören i dess verklighetsuppfattning eller samhällskritik, psykologisk insikt och andlig nivå, lekfull fantasi eller visionär styrka, episka, dramatiska eller lyriska värden, den tekniska skickligheten och övriga artistiska komponenter.

En som uppenbarligen lever upp till detta är Colin Nutley. 2000-07 har det blivit bingo varje år för hans bolag Sweetwater. För ”Gossip”, ”Sprängaren”, ”Paradiset”, ”MisaMi”, ”Alla bara försvinner”, ”Queen of Sheba”, ”Heartbreak Hotel”, ”Se upp för dårarna”, samt ”Angel” har bolaget kunnat casha in 47 miljoner bara i produktionsstöd.

Det finns nytänkare bland filmskaparna som vill annat. Flera uttalar sig i Filter (9/09), bland andra Hoyte van Hoytema: ”Mycket som kommer ur systemet är mediokert, tråkigt och deprimerande.”

I brist på reformmedel talar dock mycket för status quo genom prolongering av avtalet, men sedan måste förändringar ske. Staten bör ägna sig åt att stödja denna konstart som andra, och lämna kassakorna till marknaden att föda och mjölka.