fredag, juni 26, 2009

Tal: Frihet åt Iran (Stockholm)

Vid torsdagens stora och politiskt breda manifestation mot regimen i Teheran på Medborgarplatsen representerade jag moderaterna med följande appell:

De senaste veckornas händelser i Iran väcker optimism om en förändringens vind som ska svepa över inte bara Iran utan hela regionen. Här pågår en kamp för modernisering - mot prästväldet, mot politiker i prästkappa som åberopar sig ha Gud på sin sida. Det är de ungas och utbildades kamp bort från teokratin, för frihet och folkstyre.

Men reaktionen från regimen väcker dessvärre också minnen av tidigare svikna förhoppningar. Idag varnade också den regimkritiske storayatollan Ali Montazeri för att fortsatt förtryck mot gatuprotesterna kan leda till att hela den islamiska republikens styressätt destabiliseras.

"Om iranierna inte kan tala öppet om sina legitima rättigheter på fredliga samlingar och i stället förtrycks, kan spänningar uppstå som kan rubba regeringens själva fundament, hur starka de än är.”

Så är det. Demokrati handlar inte bara om hur rösterna räknas och vem som får flest – det handlar också om hur fria människorna har varit att säga sin mening och om vad som händer när de har gjort det.
På den punkten har flera tydliga besked kommit från regimen i Teheran – någon opposition ska inte förekomma. Vid sidan av dödade och fängslade oppositionella gäller det demokratins livsluft – det fria ordet. Professorer grips, medier stängs, utländska journalister hindras att rapportera.

Som räden mot oppositionsledaren Mousavis tidning, när 25 medarbetare greps av säkerhetstjänsten, som konfiskerade datorerna på redaktionen. Vilket bidrar till att Iran nu är ett av de länder där flest journalister fängslas.

För mig som varit just journalist och publicist i många år är det inte svårt att känna igen mönstret av repression från andra tider och diktaturer. Så var det i Kina när demokratirörelsen sköts sönder på Himmelska fridens torg. Så är det i dagens Ryssland där glasnost och perestrojka har ersatts av Kremls envälde, minns Anna Politkovskaja och de hundratals andra journalister som mördats. Och så var det i Iran när reformrörelsen under Khatami krossades för nio år sedan.

Det är en lång process som lett fram till dagens revolt. Författaren Azar Mahloujian beskrev det bra i en artikel i Svenska Dagbladet i tisdags, med utgångspunkt i shahens fall:

”Det blev inte bättre efter honom. Revolutionens ledare förvandlades till diktatorer, de som älskar sina egna röster och kuvar andra. I 30 år har de nu i guds namn våldfört sig på iranierna, oftast i underjordiska tortyrkammare, men nu också inför omvärldens vidöppna ögon. De använder lögner, påkar, kedjor och kulor.”

Befriarna visade sig som så ofta inte vara några befriare utan bara en ny generation förtryckare. Men utvecklingen i dagens Iran handlar inte bara om utvecklingen i ett land. Kampen för politiska fri- och rättigheter är universell. Det som sker i Iran är framförallt en test för hela den muslimska världen; finns det alternativ till den religiösa fundamentalismen och hur ska detta alternativ segra med fredliga medel?

Medan vi väntar på svaret kan jag bara säga till mina och era iranska vänner – berätta att vi är många svenskar som vill att det ska finnas samma friheter och rättigheter där som här. Er frihet är också en del av vår.


Mer information om manifestationen här:
http://folkinitiativet.blogspot.com/