måndag, juni 29, 2009

Artikel: Tid för kulturens förnyelse (SNB)

Apropå kulturutredningens betänkande, där remissomgången nu är avslutad och under sammanställning, kommenterar jag en del av förslagen i en artikel för lokalpressen:

Kulturutredningen har nyligen lagt fram förslag om nya kulturpolitiska mål och medel. Förslaget har gått på remiss till 389 instanser, remisstiden har nu gått ut.

Mycket har hänt på 35 år sedan målen först formulerades. Det fanns under 70-talet en rädsla för kommersialism och en övertro på att styra det offentliga Sverige med många förvaltningar och myndigheter. Den nya kulturutredningens förslag att öppna för sponsring, donationer och arv som en kompletterande källa till finansiering är ett steg i rätt riktning, liksom rationaliseringen bland dagens 24 statliga kulturmyndigheter.

Det är anmärkningsvärt att så lång tid har gått utan att kulturpolitiken reformerats. Detta är otänkbart inom övriga politikområden. Vi ser därför med tillfredsställelse att Alliansregeringen påbörjat ett reformarbete. Utredningens förslag ger möjlighet till en breddning av kulturbegreppet och ett lyft för kulturpolitiken i dess helhet. Verktygslådan måste förnyas i takt med omvärlden.

Ett syfte är att skapa en bredare definition av kulturbegreppet. Dramatens nya chef Marie-Louise Ekman fick frågan vem det är mest synd om i Kultursverige. Hennes svar - ”alla de som inte tycker att kultur är till för dem” - bör leda till eftertanke.

Att utveckla kulturskapandets sociala värde är en angelägen uppgift vid sidan av statens huvudansvar för kvalitetssäkring i de centrala, nationella institutionerna. Detta underlättas av utredningens förslag att via den så kallade portföljmodellen stärka kulturen regionalt och lokalt till stöd för det nära samarbetet mellan kulturarbetare i den egna regionen. Ambitionen stöttas dessutom av alliansens satsning på Skapande skola, det särskilda statsstödet till kulturaktivitet i högstadiet.

Den moderata parollen ”Mer pengar till kulturen, mer kultur för pengarna” innefattar en förhoppning om att medborgarna utöver det skattefinansierade kulturutbudet efter fritt val ska vilja öka sitt kulturella deltagande. Utvecklingen tyder på det; kultursektorn i Sverige omsätter omkring 60 miljarder årligen, varav två tredjedelar kommer från hushållen. Lösningen på kultursektorns ökade behov av pengar är i nuvarande ekonomiska kris inte i första hand kraftigt ökade statsbidrag.

Kultur är inte detsamma som kulturpolitik. Kulturskapandet har ett egenvärde i sig och formas i huvudsak i det civila samhället, utanför politiken, bortom instrumentella synsätt på kulturens roll. Ett rikt kulturland har mer att erbjuda medborgarna i form av upplevelser som i bästa fall leder till ökad självförståelse och individuell utveckling, till att locka fram det bästa hos den skapande och lekande människan, till att höja nivån på mänsklig aktivitet och utmana fördomar.

Vi moderater talar om begreppet ”kulturlyftet” som en långsiktig vision. Kulturutredningen innehåller många spännande tankar. Detta tillsammans med en organisation där konstnärligt skapande prioriteras istället för byråkrati ger kulturpolitiken en modernare innebörd.