fredag, mars 27, 2009

Artikel: Morden i Ryssland (Blått)

Om "rysskräck" och läget i Ryssland skriver jag i Blått, MUF:s tidning:

För några år sedan träffade jag Anna Politkovskaja. Man såg på hennes sorgsna leende att hon visste att hon var dödsmärkt. Som journalist på den ryska regimkritiska veckotidningen Novaja Gazeta hade hon avslöjat korruption och maktmissbruk i Putins Ryssland. I bokform utpekade hon militärer som var skyldiga till övergrepp i utrotningskriget i Tjetjenien. Sådant gör man inte ostraffat i dagens ryska samhälle.

Följdenligt blev de unga män som utpekats som hennes mördare frikända härom veckan. Ännu har alltså ingen straffats för dådet – och heller inte för de andra dussintals morden på journalister under Putins år vid makten. Senast i mitten av januari mördades advokaten och rättighetsaktivisten Stanislav Markelov, tillsammans med journalisten Anastasia Baburova från Politkovskajas tidning.

Även i detta fall fanns en koppling till Tjetjenien i det att Markelov arbetade med fallet Elsa Kungajeva, en tjetjensk flicka som för åtta år sedan våldtogs och mördades av den ryske arméöversten Jurij Budanov. Denne frigavs nyligen i förtid, vilket skulle överklagas av just Markelov. Vem står härnäst på dödslistan?

Mycket går åt fel håll i Putins Ryssland, och har gjort så länge. Det är inte särskilt konstigt med tanke på att den nya ryska eliten till 30-40 procent består av män med en bakgrund som Putins, i underrättelse- och säkerhetsorganen. En gång KGB, alltid KGB, som de själva säger.

De förhoppningar som fanns på 90-talet om att landet skulle kunna ta plats i den europeiska gemenskapen är nu grusade. ”Solskenspolitiken” har ersatts av nyimperialism, gaskrig, IT-attacker och inre förtryck. Under de senaste valrörelserna har oppositionen slagits ned och berövats alla möjligheter till kampanj. Så mycket för talet om fria val. Det borde nu vara uppenbart för alla att de som röstar på Putin inte delar de värderingar om frihet och demokrati som är grunden för västs samarbete stater och folk emellan.

Och hur skulle det kunna vara annorlunda? Någon liberal tradition har ryssarna aldrig hunnit uppleva, därav återfallet i tron på en stark man i ledningen för en aggressiv stormakt som bara känner ett auktoritärt språk.

Mot den bakgrunden borde den ryska invasionen i Georgien i augusti förra året inte ha kommit som en överraskning för någon. Utrikesminister Carl Bildt var föredömligt tydlig i sin rapportering till riksdagen (2/9 2008). Efter att ha slagit fast som Sveriges officiella linje att ingenting i Georgiens agerande gav Ryssland rätt att ta till massivt militärt våld konstaterade han att ”tröskeln för rysk användning av militärt våld i sitt eget närområde har tydligt sänkts... Jag har mycket svårt att se att detta beslut ligger i Rysslands eget långsiktiga intresse, men det förändrar dessvärre ingenting i sak... den kurs som Ryssland nu slagit in på kommer att begränsa såväl landets möjligheter till fortsatt modernisering som är så viktig, som potentialen för ett fördjupat samarbete med Europa i övrigt på en rad områden.”

Denna tydlighet kan ställas mot den oklara socialdemokratiska hållningen, som presenterades ungefär samtidigt. I den nya programskriften ”En modern säkerhetspolitik” (september 2008) nämndes överhuvudtaget inte Georgien. På ett ställe noteras att ”nyligen har vi kunnat se väpnade strider i Kaukasus”. Men när det gäller Rysslands framtid heter det att ”vad som fortfarande återstår är att stimulera ett positivt ryskt deltagande i det regionala säkerhetsskapande samarbetet”.

Hur rimmar det med den skärpta säkerhetspolitiska bedömning som vissa socialdemokratiska försvarspolitiker nu talar om som grund för upprustning av försvaret, samtidigt som man saknar ett realistiskt budgetalternativ för detta och framför allt vill samregera med kommunisternas parti och de gröna nedrustarna?

För den som är för ung att minnas Sovjetunionen och Muren kan det vara svårt att förstå att den ryska statsledningen åter vill ha ett nytt kallt krig. Det gamla kalla kriget 1946-91, som Moskva till slut förlorade, byggde på att demokratierna i väst höll samman för att hålla tillbaka kommunismens utbredning och förslavande av många folk, inte minst i östra Europa. Frågan är hur det ska gå den här gången, när Putin med nationalismen som ersättning för den förlorande ideologin med framgång lyckas splittra EU på energiområdet, samtidigt som USA är upptaget av värre problem i Irak och Afghanistan?

Frågan är högst aktuell för oss som ännu inte är för gamla för att minnas den 21 augusti 1968, då sovjetiska stridsvagnar rullade in i Tjeckoslovakien. Det var en dag som fick mig att engagera mig politiskt för 40 år sedan.

Jag minns också sorgen och vreden den 13 januari 1991, då sovjetiska stridsvagnar rullade in i Vilnius för att stoppa de baltiska frihetssträvandena och 14 demonstranter dödades. Dagen efter var vi 6 000 som samlades på Måndagsrörelsens torgmöte på Norrmalmstorg för att protestera och stödja Baltikums frigörelse.
Jag kommer också ihåg glädjen den 1 maj 2004 då jag tillsammans med tusentals polacker firade EU:s utvidgning, Europas återförening, på stora torget i Warszawa, ett första maj där det inte fanns en enda röd fana i sikte.Det här är inte fråga om ”rysskräck” utan kalla fakta från historien. Och den som inte kan sin historia riskerar att göra om misstagen. För de närmaste åren ska vi komma ihåg att Ryssland nu leds av en man som sagt att "Sovjetunionens sönderfall är 1900-talets största geopolitiska katastrof" i en statsledning som anser att de fria republikerna i Baltikum, medlemmar av både EU och Nato, tillhör den ryska intressesfären.

Det är inte ”rysskräck” att upplysa om detta och varna för den ryska upprustningen och destabiliseringen av grannländer, lika litet som det är kinesskräck att kritisera regimen i Peking för brotten mot de politiska fri- och rättigheterna eller kubanskräck att vilja befria kubanerna från Castros diktatur.