söndag, februari 22, 2009

Tal: Estlands nationaldag (Stockholm)

Att bli inbjuden att högtidstala på det estniska nationaldagsfirandet hos Sverigeesternas förbund är en stor ära. På lördagen fyllde 400 deltagare Immanuelskyrkan i centrala Stockholm för att fira republikens 91:a årsdag.

Jag erinrade om att en nationaldag är en dag att fira ett lands frihet och självständighet, men också en dag att minnas. Varefter jag mindes den 21 augusti 1968, då sovjetiska stridsvagnar rullade in i Tjeckoslovakien, vilket fick mig att engagera mig politiskt.

Jag mindes också den 13 januari 1991 då sovjetiska stridsvagnar rullade in i Vilnius för att stoppa frihetssträvandena varvid 14 personer dödades. Dagen efter var vi 6 000 som samlades på Måndagsmötet på Norrmalmstorg för att protestera och stödja Baltikums frigörelse. Lita på att publiken också kom ihåg; jag frågade dem!

Så mindes jag 1 maj 2004 då jag tillsammans med tusentals polacker firade Europas återförening på stora torget i Warszawa, ett första maj där det inte fanns en enda röd fana i sikte.

Och nu mindes vi tillsammans den 8 augusti 2008 när ryska stridsvagnar åter rullade in i ett grannland, Georgien.

Ryssland tillhör inte den europeiska gemenskap som numera är en självklarhet för ett land som Estland, som dessutom är medlem i Nato och vill ansluta sig till EMU. Den ryska statsledningen delar inte den värdegrund som är förutsättningen för fredlig samvaro och vet bara att förhålla sig till sina grannar med våld och förtryck som tradition. Dess härskare hävdar att "Sovjetunionens sönderfall är 1900-talets största geopolitiska katastrof" och att de fria republikerna i Baltikum tillhör den ryska intressesfären.

Det ska vi också minnas när vi fortsätter att stödja Estlands strävan att förbli ett land i frihet utan rysk inblandning i politiken och ekonomin.