söndag, februari 08, 2009

Artikel: Putin splittrar EU (Liberal Debatt)

I senaste numret av Liberal Debatt (http://www.liberaldebatt.se/) skriver jag om hur skickligt Putin har utnyttjat energivapnet för att splittra EU-länderna:

Inget är så splittrande i EU som energipolitiken och inställningen till Ryssland. Bristen på en sammanhållen strategi är grunden för Vladimir Putins möjligheter att spela ut medlemsländernas regeringar mot varandra. Denna brist måste åtgärdas om de ryska expansionsmöjligheterna ska kunna begränsas, i väntan på bättre tider för frihet och demokrati i Ryssland.

I konsten att söndra och härska är det inte dåligt marscherat av Putin-regimen att på bara några år i det nya millenniet vända västs behov till egen fördel. Men det är ingen tillfällighet att energipolitiken har blivit ett strategiskt vapen för Kreml. Det kan heller inte vara en överraskning för någon som läst Putins doktorsavhandling från 1997, eller rättare sagt den som bär hans namn som författare. Där finns den bakomliggande analysen, gömd under den torra titeln ”Strategic planning for rehabilitation of the mineral resources base of the region during the formation of market relations”. Texten utgavs i höstas i Sverige, i ”The Uppsala Yearbook of East European Law” (red: Kaj Hobér).

Bland 170 boksidor av tabeller, formler och oändliga beskrivningar av mineralfynd, finns en plan för att göra landets naturtillgångar till en ”strategisk resurs” som måste ägas, kontrolleras och nyttjas av staten. Det förutsätter en centralisering av makten över råvaruekonomin till Kreml och att distributionsvägarna behärskas.

Det senare är enligt författaren ett avgörande problem eftersom Rysslands egna hamnar är undermåliga och otillräckliga, samtidigt som man inte kan lita på finska och baltiska hamnar som tar för mycket betalt. Inflytande från utländska intressen och konkurrens på marknadsmässiga villkor är inget fundament att bygga den framtida expansionen på.

Ja, det var onekligen enklare förr när de baltiska hamnarna ingick i imperiet. Vad säger det om framtiden för de baltiska staterna, om den ryska återställarpolitiken genomförs fullt ut, utan motstånd från väst?

Om detta skriver jag utförligare i en högaktuell skrift, ”Det nya kalla kriget – vart går Ryssland?” (Timbro), som jag hade tillfälle att presentera vid Folk och Försvars konferens i Sälen nyligen, inklusive det Storforum som leddes av Erik Fichtelius och sändes i SVT:s Kunskapskanalen. Att döma av det mediala intresset är det nu drag i Rysslandsdebatten igen. Efter den ryska invasionen i Georgien har många som levde kvar i bilden av ”solskenspolitiken” från Jeltsin-epoken nu fått upp ögonen.

Doktor Putin har förmått att leva som han lär. I takt med maktkoncentrationen håller Putin-doktrinen på att förverkligas. European Council on Foreign Relations, en tankesmedja med kontor i en rad huvudstäder, konstaterar i en studie, ”A Power Audit of EU-Russia Relations” (2007), att EU-ländernas olika förhållanden till Ryssland nu är den mest särskiljande faktorn inom EU. Här varnas i tydliga ordalag för Rysslands växande möjligheter att spela ut medlemsländerna mot varandra genom bilaterala överenskommelser. Ett typexempel är givet – den rysk-tyska gaspakten Nordstream där det tyska statsintresset sätts före Europas bästa.

Författarna rekommenderar striktare formella relationer, strävan efter ett samlat uppträdande inom EU och ökat stöd till grannskapsländerna. Som om frau Merkel, eller herrar Berlusconi och Sarkozy skulle låta sig nöja med detta. Mer om det energipolitiska spelet finns att läsa i en aktuell studie av ekonomen Fredrik Erixon, som leder tankesmedjan Ecipe i Bryssel: ”Europe´s energy dependency and Russia´s commercial assertiveness”, Policy Briefs 7/08,
www.ecipe.org.

Inget kunde tydligare än det ryska gaskriget mot Ukraina kring nyår understryka att energipolitiken tjänar som ett politiskt vapen i det i dubbel mening nya kalla kriget, särskilt när Europa fryser. Förvecklingarna handlade inte främst om ekonomi utan måste ses i det större geopolitiska sammanhanget av Rysslands ambition att återskapa imperiet med full kontroll över närområdet.

Gasen är ett utmärkt instrument för detta. ”Förhandlingarna” kring prissättningen har varit belysande för Kremls sätt att göra affärer; hur seriöst är det att som 2006 kräva en femdubbling av priset, från 50 USD till 250 (per tusen kubik), och nu en ökning från 179 USD till 418?

Agerandet är inte förvånande i ljuset av destabiliseringspolitiken. Mycket vore vunnet för Kreml om den västorienterade presidenten Viktor Jusjtjenko, märkt av giftmordförsöket 2004, kunde ersättas.

I skymundan av det explosiva gaskriget har dessutom flera andra faktorer komplicerat bilden av ett självständigt Ukraina. Under julhelgen antog parlamentet en svag budget för 2009 med minsta möjliga majoritet stödd av överlöpare. Oppositionsledaren Janukovitj var inte sen att med stöd i den stora ryska minoriteten utlova massprotester och kräva nyval, stödd av Moskva-orienterade fackförbund.

Som av en händelse har samtidigt, enligt mönster från Georgien, en etnisk konflikt anmält sig. Det är självutnämnda företrädare för den rutenska minoriteten, härstammande från ett bergsfolk i Karpaterna, som kräver självständighet och vädjar till Moskva om ett erkännande. Bakom separatisterna kan – givetvis - spåras proryska element, varför den ukrainska underrättelsetjänsten har all anledning att hålla ögonen på utvecklingen.

En annan option för Kreml är den serbiska lösningen; if you can´t beat them, buy them. På julafton tog Gazprom kontroll över Serbiens oljeindustri efter en märklig ”förhandling” om priset där aktiemajoriteten, enligt en oberoende värdering värd det mångdubbla, såldes för några hundra miljoner euro - utan anbudsförfarande. En ny regim i Kiev kanske skulle falla för samma frestelse, särskilt om alternativet är ett georgiskt scenario och Gazprom kommer med ett erbjudande som inte kan motstås, vid risk att presidenten annars en tidig morgon vaknar med ett blodigt hästhuvud i sängen.

Ukrainas nuvarande statsledning har under alla omständigheter anledning att påminna sig att marken är förberedd sedan länge. Det var hösten 1992 som den moderna ryska blut-und-boden-doktrinen formulerades av Sergej Karaganov, tidigare Putin-rådgivare och nu chef för ett säkerhetspolitiskt institut i Moskva: ”Det är angeläget att förstå att den ryskspråkiga befolkningen som finns på det tidigare Sovjetunionens område inte enbart är en passiv grupp, utan en mäktig reserv för Ryssland. För det första måste vi göra allt för att bevara de ryska grupperna där de nu befinner sig. Inte bara för att stoppa en stor flyktingvåg utan även därför att de utgör hävstänger för påtryckningar i ett längre perspektiv ... Vi måste förstå att i stabilitetens intresse återupprätta våldets återhållande roll.”

Alltså: Varhelst en ryss finns, finns också ryska intressen att försvara, om så behövs med militärmakt. Det fick Georgien erfara den 8 augusti förra året, när Europas geografi ritades om och från den dagen också den säkerhetspolitiska kartan.