tisdag, februari 03, 2009

Artikel: Jämställdhet även i näringslivet (SvD)

Jämställdheten i näringslivet dröjer, konstaterar jag i en artikel i dagens SvD Brännpunkt, tillsammans med kollegerna Hillevi Engström, Anti Avsan och Isabella Jernbeck i den moderata jämställdhetsgruppen:

Hur kommer det sig att jämställdheten inte ökar inom näringslivet och framför allt inte i börsbolagens styrelser? Att jämställdhetssträvandena i samhället i stort ännu är ofullbordade och att strukturer tar tid att förändra är förvisso förklaringar, men varför går det så långsamt?

Det förefaller som om det uttalade jämställdhetsmålet i koden för bolagsstyrning – att en jämn könsfördelning i styrelsen ska eftersträvas – inte betyder någonting. Det framgår av den sneda representationen i de 50 största börsbolagens styrelser (2008): 79 procent män. Av styrelseordförandena är 96 procent män och av de verkställande direktörerna 98 procent.

Regeringen har om kvinnors företagande slagit fast i budgetpropositionen 2007 att kvinnor fortfarande är i klar minoritet på ledande poster i alla branscher och i företag av alla storlekar. Kvinnor som företagare är en underutnyttjad tillgång. Fler kvinnor som startar och driver företag skulle ge Sverige en starkare ekonomisk utveckling, men också ge fler kvinnor i de informella nätverk från vilka styrelseledamöter och verkställande direktörer rekryteras.

Inom områden där de politiska beslutsfattarna själva förfogar över verktygen har man kommit närmare målet. Processen inleddes 1987 när riksdagen antog en proposition om jämställdhet inför 90-talet och sedan 1988 har könsfördelningen i statliga styrelser rapporterats årligen.

De första etappmålen nåddes under regeringen Bildt, då kvinnorepresentationen uppgick till uppsatta 30 procent (1992). Tre år senare hade siffran ökat till mer än angivna 40 procent. Men ända fram till målet 50 procent kom aldrig rekryteringsarbetet, oavsett regering.

Av höstens budgetproposition framgår att männen fortfarande utgör majoritet, men en mycket knapp sådan. Andelen kvinnor i de centrala myndigheternas styrelser utgör 48 procent av ledamöterna; i absoluta tal 1127 av sammanlagt 2369 personer. Andelen kvinnor i styrelserna för helägda statliga bolag utgör 49 procent av ledamöterna. Bland styrelseordförandena är läget inte lika balanserat; män har utsetts till två tredjedelar av posterna, 175 av totalt 271.

Enligt den senaste kommittéberättelsen är könsfördelningen i cirka 200 statliga utredningar ojämnare än i styrelserna. 2007 var en majoritet av de 1400 ledamöterna män, 56 procent, medan ordförandeposterna i ännu större utsträckning har tilldelats män, 59 procent.

Visserligen ser det bättre ut än i andra delar av makt-Sverige, till exempel Landsorganisationen (LO). Där är enligt en statlig utredning nästan hälften av medlemmarna kvinnor, men bara 40 procent av kongressombuden, en tredjedel av den centrala ledningen och en femtedel av styrelseledamöterna (SOU 2007:108).

Det är angeläget att regeringen föregår med gott exempel. Även om millimeterrättvisa inte kan nås är det viktigt att ha ambitioner. I regeringskansliets jämställdhetsplan slås det fast att jämställdhetsförhållanden påverkar beslutsprocesserna och därför ska ett könsperspektiv ”på ett konkret, konsekvent och kongruent sätt” integreras i dessa processer.

Rimligen påverkas dessa processer också av hur beslutsorganen är könsmässigt sammansatta, vilket understryks i planens krav på att kvinnor och män ska ha ”samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter på livets alla omr åden. Detta innebär jämn fördelning av makt och inflytande…”.

Makt och inflytande bör inte bara fördelas inom områden där de politiska beslutsfattarna har ett direkt inflytande utan även i samhället i övrigt.

När ska vi se en påtaglig förändring i börsbolagens styrelser, så att könskvotering kan undvikas?