tisdag, februari 24, 2009

Artikel: Hyfsad kulturutredning (SvD)

På Svenska Dagbladets kultursida kommenterar jag idag kulturutredningens betänkande, mest i positiva ordalag men också med några frågor om vad som kan visa sig inte hålla:

Så nedsteg Eva från berget till allt folket med sina stentavlor. Somliga öppnade sina ögon och läste dem med glädje, andra tappade tavlorna på tårna vilket gjorde ont.

Ett ”skott i hjärtat”, ett uttryck för ”högerns svåra hat mot kulturen”, ett exempel på ”nyliberal leninism” eller högerbolsjevism – så har kulturutredningen mottagits på en del kultursidor, som vore den en installation från Konstfack.

Enligt andra röster bidde det inte ens en tumme, bara förändringar i byråkratin. Kan det vara samma utredning som dels är så skadlig, dels utan betydelse?

Magnus Eriksson pendlar i sin recension (17/2) mellan båda synsätten: dels är utredningen feg och primitiv, dels ett uttryck för en stalinistisk tankevärld. Förutom att den är illa tänkt och skriven, förstås.

Kritiken präglas av tunnelsyn hos dem som försvarar gamla positioner. Det fanns kultur i Sverige även före 1974 års kulturpolitiska mål och kultur är inte detsamma som kulturpolitik. Staten är heller inte allt; den statliga kulturbudgeten står för en sjättedel av kulturkakan, marknadskrafterna för två tredjedelar.

Jag är beredd att leva med att dessa kommersiella krafter bidrar till ett ”instrumentellt” förhållande – att kultur skamligt nog kan göra nytta, detta skällsord, och t ex via export av musik, film och dataspel skapa jobb och skatteintäkter, t o m glädje. Det får vi stå ut med.

De som uttalar besvikelse över att utredningen inte behandlar ”allt”, inklusive nya anslag, bör betänka att det senare sker löpande i form av det årliga budgetarbetet. Därutöver arbetar i riksdagens kulturutskott särskilda arbetsgrupper med specialfrågor som pensioner och lokalhyror.

Att mediefrågorna inte finns med är inte så konstigt, eftersom de behandlats i separata utredningar, t ex om public service och den kommersiella radions villkor, som båda är på väg till riksdagen, liksom småningom sittande filmutredning. I förra veckan överlämnade även museikoordinatorn sitt betänkande om museisamverkan.

Mitt huvudintryck av utredningens tankemödor är att där finns en bra uppdatering av omvärldsförändringar som föranleder nya ordningar. Kulturens frihet slås fast i portalformuleringen, och färdriktningen genomsyras av ambitionen att decentralisera, avreglera och avpolitisera. Stalin?

För ett nytt ramverk föreslås strukturförändringar. De präglas mer av resonerande förnuft och kontinuitet än systemskiften. Det borde kunna resultera i en bred uppslutning, som i kulturpolitiken i stort där partiskillnaderna är små – vore det inte för att oppositionen har ett egenintresse av att gå de starka motkrafterna till mötes.

Därmed inte sagt att allt är färdigutrett. Nedrustning och kulturskymning får vänta, men visst finns det invändningar som lär påtalas under en omfattande remissrunda och beredning inför proposition och riksdagsbehandling.

Hur säkerställa att satsningen på regionerna inte går ut över kvalitetsbegrepp och sker på de centrala institutionernas bekostnad? Och vad händer med författarfonden? Här blandas äpplen och päron när författarnas pengar föreslås ingå i en sfär med branschstöd till litteratur och tidskrifter. Men biblioteksersättningen är inte ett rent statsstöd utan en partsöverenskommelse, baserad på en förhandlingsordning som kompenserar författare med en upphovsrättslig ersättning för boklånen.

När väl frågor som dessa besvarats kan kulturutredningen tjäna som utgångspunkt för ett fortsatt arbete med att reformera kulturpolitiken. Inget är hugget i sten.