måndag, januari 12, 2009

Artikel: Det ryska gaskriget (Utrikesbloggen.se)

Det ryska gaskriget mot Ukraina ingår i ett större sammanhang av destabilisering, skriver jag idag i en kolumn på Utrikesbloggen.se:

Rekordåren är över för Ryssland, efter en period som liknar skördetiden för hundra år sedan. Innebär det att utsikterna för en liberalisering/modernisering ökar eller minskar?

Det saknas inte dystra prognoser för den överskattade ryska ekonomin, där kapitalister från väst trodde sig kunna hitta guld i dansen kring oljekalven. I affärstidningen Vedemosti publicerade ekonomen Jevgenij Gontmacher i höstas (6/11) ett scenario om hur folkuppror utbryter under 2009 med början i staden Novotjerkassk, berömd för en regimmassaker på arbetare 1962. Eftersom Kreml inte vill höra tal om ”kris” fick tidningen en reprimand från censurmyndigheten och har därefter övergått till ofarligare artiklar (texten finns i engelsk översättning på nätet, www.robertamsterdam.com/2008/12/vedomosti_novocherkassk-2009.htm).

Oavsett sannolikheten för nya våldsutbrott illustrerar publiceringen att motsättningarna i Putins politik blivit uppenbara även för desinformerade ryssar. De optimister som menar att det bara finns en reformväg ut ur krisen torde vara i minoritet jämfört med de realister som befarar ännu hårdare åtgärder för att stärka ”vertikalen”, Putins grepp över makten i hela samhället uppifrån och ned. Ty någon annan tradition känner inte landet, dess folk och härskare.

Signalerna från Kreml är tydliga, som den 21 december när den speciella kravallpolisen flögs in från Moskva till Vladivostok för att slå ner en andra protestaktion på kort tid. MR-aktivister pekar på flera aviserade skärpningar av strafflagen i stalinistisk anda. Det innebär att ekvationen mer pengar i utbyte mot mindre frihet och demokrati inte längre går ihop, när bara det senare levereras.

Det talar i sin tur för att det nya kalla kriget kommer att skärpas. Fungerar inte inrikespolitiken blir det än viktigare att använda utrikespolitiken för att kanalisera missnöjet i opinionen mot en yttre fiende, lätt identifierad som ”väst”.

På hemmaplan, vill säga – gentemot Europa har Kreml miljarder skäl att hålla sig till realpolitikens ömsesidiga materiella intressen på energiområdet. Det förutsätter en ”avideologisering” av relationerna, bort från det västliga talet om ”gemensamma värderingar” som grund för fredlig samexistens. Desto viktigare att EU förmår samla sig till en strategi för energiförsörjning, inklusive utbyggnad av elproduktionen, så att inte ensidiga tyska intressen tillåts fortsätta gynna rysk olja och gas. Något borde det inträffade säga också om Nordstreams planer på en gasledning i Östersjön.

Inget kunde tydligare än det ryska gaskriget mot Ukraina understryka att energipolitiken tjänar som ett politiskt vapen i det i dubbel mening nya kalla kriget, särskilt när Europa fryser. Förvecklingarna kring nyår handlade inte främst om ekonomi utan måste ses i det större geopolitiska sammanhanget av Rysslands ambition att återskapa imperiet med full kontroll över närområdet. Efter den framgångsrika invasionen av Georgien och det låga priset för avsöndringen av delrepublikerna går färden nu vidare mot Ukraina, som ska vinnas åter.

Gasen är ett utmärkt instrument för detta. Ukraina får 70 procent av sin naturgas från Ryssland som står för en fjärdedel av EU:s gas och till största delen distribuerar via det ukrainska nätet. ”Förhandlingarna” kring prissättningen har varit belysande för Kremls sätt att göra affärer; hur seriöst är det att som 2006 kräva en femdubbling av priset, från 50 USD till 250 (per tusen kubik), och nu en ökning från 179 USD till 418?

Agerandet är inte förvånande i ljuset av destabiliseringspolitiken. Mycket vore vunnet för Kreml om den västorienterade presidenten Viktor Jusjtjenko, märkt av giftmordförsöket 2004, kunde ersättas med den lyhörda premiärministern Julia Timosjenko eller ännu hellre Putins favorit Viktor Janukovitj, ledare för Regionernas parti och den stora rysktalande befolkningen.

Det ligger i färdriktningen. Timosjenko var nära att ro hem en uppgörelse med Gazprom före jul, vilket hade försvagat presidentens ställning ytterligare inför kommande val. Bakom kulisserna har en längre strid utspelats kring de mellanhänder i form av utländska dotterbolag genom vilka affärerna bedrivs, med ömsesidiga beskyllningar om skumrask och dolska krafter med kontakter i den ryska maffian/eliten.

I skymundan av det explosiva gaskriget har dessutom flera andra faktorer komplicerat bilden av ett självständigt Ukraina från den orangea revolutionens dagar. Under julhelgen antog parlamentet en svag budget för 2009 med minsta möjliga majoritet stödd av överlöpare. Oppositionsledaren Janukovitj var inte sen att utlova massprotester och kräva nyval, stödd av Moskva-orienterade fackförbund.

Som av en händelse har samtidigt, enligt mönster från Georgien, en etnisk konflikt anmält sig. Det är självutnämnda företrädare för den rutenska minoriteten, härstammande från ett bergsfolk i Karpaterna, som kräver självständighet och vädjar till Moskva om ett erkännande. Bakom separatisterna kan – givetvis - spåras proryska element, varför den ukrainska underrättelsetjänsten har all anledning att hålla ögonen på utvecklingen. Spåren från Sydossetien och Abchasien förskräcker.

En annan option för Kreml är den serbiska lösningen; if you can´t beat them, buy them. På julafton tog Gazprom kontroll över Serbiens oljeindustri efter en märklig ”förhandling” om priset där aktiemajoriteten, enligt en oberoende värdering värd det mångdubbla, såldes för några hundra miljoner euro - utan anbudsförfarande. En ny regim i Kiev kanske skulle falla för samma frestelse, särskilt om alternativet är ett georgiskt scenario och Gazprom kommer med ett erbjudande som inte kan motstås, vid risk att presidenten annars en tidig morgon vaknar med ett blodigt hästhuvud i sängen.

Ukrainas nuvarande statsledning har under alla omständigheter anledning att påminna sig att marken är förberedd sedan länge. Det var hösten 1992 som den moderna ryska blut-und-boden-doktrinen formulerades av Sergej Karaganov, tidigare Putin-rådgivare och nu chef för ett säkerhetspolitiskt institut i Moskva: ”Det är angeläget att förstå att den ryskspråkiga befolkningen som finns på det tidigare Sovjetunionens område inte enbart är en passiv grupp, utan en mäktig reserv för Ryssland. För det första måste vi göra allt för att bevara de ryska grupperna där de nu befinner sig. Inte bara för att stoppa en stor flyktingvåg utan även därför att de utgör hävstänger för påtryckningar i ett längre perspektiv ... Vi måste förstå att i stabilitetens intresse återupprätta våldets återhållande roll.”