torsdag, december 25, 2008

Essä: Betydelsen av "68" (Axess/Atlantis)

"Betydelsen av revolutionsåret 1968" heter en nyutgiven volym med texter till minnet av vänstervågen för 40 år sedan. Det är resultatet av en konferens från den i maj 2008 återockuperade studentkåren i Stockholm (numera Handelshögskolan), arrangerad av tidskriften Axess.

För den som vill förstå dagens politiska klimat är boken värd ett studium, inte bara för att jag skriver om "de svarta åren".

Finns att beställa här:
http://www.atlantisbok.se/

På Axess TV finns hela konferensen att beskåda:
http://www.axess.se/web/main.nsf/webbklipp?openpage&ID=8992F6C7B81DD85AC12574560037BFCA

Och nedan finns min essä:

Den postmaoistiske kommunistledaren Deng Xiaoping, känd från massakern vid Himmelska fridens torg 1989, lär en gång ha fått frågan om hur han såg på den franska revolutionen två hundra år tidigare. Hans svar - att det ännu är för tidigt att uttala sig om den saken - var klokt, ty hur ska man kunna veta vilka idéer som överlever dialektikens prövning under århundradenas gång?

Föga kunde man väl kring 1960 ana att 1848 års idéer om nödvändigheten av en kommunistisk revolution för att spränga kapitalismens bojor 120 år senare skulle tinas upp och kokas om som recept för moderniseringen av de västerländska samhällena. Visst var det nästan sant som det stod i skriften, att ”historien om alla hittillsvarande samhällen är historien om klasskamp”, men var 1968 tiden verkligen mogen att, som Karl Marx och Friedrich Engels hade föreslagit i sitt manifest, ersätta bourgeoisiens revolutionära roll i historien med proletariatets diktatur och den borgerliga egendomens avskaffande?

Så hade visserligen skett i Ryssland ett halvsekel tidigare, men tanken tedde sig nog en smula udda i bonde- och arbetarmonarkin Sverige, församlade som massorna var på den nya vilodagens afton framför Hylands televisionshörna, njutande frukterna av den allmänna välståndsökningen under monopolkapitalismen.Skulle arbetarna icke längre ha något fädernesland, blott tio år efter att vi hade erövrat silvermedalj i fotbolls-VM?Hade vi icke redan inträtt i den bästa av världar sedan kapitalackumulationen i stort börjat överföras i kollektiv regi via ATP?Kunde det verkligen vara rätt att med Marx-Engels avskaffa ”handelsfriheten”, den som särskilt hade gynnat den svenska exportindustrin under rekordåren, möjliggjort profitkvotens nedpressning till gagn för reallönehöjningar och med nästan alla (män) i arbete underbyggt socialstatens expansion?

Det syntes vid en ytlig betraktelse som om de nödvändiga förutsättningarna för folkets resning mot herrarna och folkhemskapitalismen inte riktigt förelåg. Men säker kunde man inte vara. Moln hopades vid horisonten och skymde sikten mot framtiden.

*

”Om du kommer ihåg 60-talet var du förmodligen inte med”, brukar det sägas i den amerikanska vänster som hade förläst sig på Berkeley-filosofen Timothy Learys flumbudskap (”turn on, tune in, drop out”), innan de försvann in i glömskans dimmor i drogträsket. Jag var med. Jag kommer ihåg: ”68” förändrade mitt liv, som många andras i den ungdomsgenerationen, vare sig de var politiskt aktiva eller föredrog att odla sin egen kål.

Det var en formativ tid. Det goda minnet kan bero på att jag till skillnad från många av de gamla aktivisterna på vänsterkanten inte lider av selektiv amnesi, den sortens förträngningar som dåligt samvete kan skapa behov av. Men jag har full förståelse för att många till vänster har mycket att inte komma ihåg.

För egen del anlände jag som 50-talist i Sundsvall något för sent till revolutionen. Jämfört med en del av dem som hade fötts under andra världskriget och i skuggorna därefter hade jag en lycklig barndom och blev bekräftad redan som liten. Således: inget behov av föräldrarevolt.

Däremot fick jag en tidig aning om vad socialism kunde innebära; moster Gertrud var aktiv i socialdemokratiska kvinnoförbundet, höll på Kollontaj och predikade penningens avskaffande. Man skulle få kuponger istället. Jag bestämde mig för att veckopeng var säkrare.

Annars drabbades jag till en början inte av särskilt mycket politik. Min världsbild präglades länge av Pelle Svanslös, senare Biggles, samt Glada Änkan och andra operetter på Riksteaterns repertoar. Men Churchills praktverk om andra världskriget fanns i bokhyllorna hemma. Farfar hade som bonde och godtemplare varit aktiv frisinnad. Mina föräldrar var folkpartister eller snarare Ohlin-anhängare, ty professor Bertil Ohlin var en tjusig och bildad karl. I en stad i Norrland som styrts av socialdemokrater i tidernas evighet var företagare som min far väl medvetna om vikten av att kunna umgås med alla.

En dag några år före revolutionen kom Yngve Holmberg, högerns nye charmör med vågor i håret, på besök i Sundsvall. En förvånad allmänhet bjöds på grisfest, dessbättre utan sangria, och något sådant hade aldrig skådats i staden.Det var nog där fröet såddes.

Efter ”The Summer of Love” 1967 hade jag klippt det långa röda modshåret, slängt den slitna parkasjackan och singlarna med Shanes och Tages. Mellanölet byttes mot vitt vin, Villafranca för kronor 4:25. Ty nu väntade Högre Allmänna Läroverket och allvaret, intensiva politiska diskussioner varje rast, alla lördagar på torget med flygbladsutdelning bredvid röda fanor med hammaren och skäran.

Egentligen skulle jag ha gått med i FPU, men med Per Gahrton som ordförande hade ungliberalerna börjat bära svart basker och hälsa varandra med knutna nävar, så det fick bli Anders Björcks unghöger istället.Från denna utsiktspunkt var kårhusockupationen i Stockholm bara en bekräftelse bland många av att det vid denna tid var rätt att göra uppror, mot sossarna och vänstervågen.

En tändande gnista var ett besök på gymnasiet av elevorganisationen SECO:s ordförande Katarina Engberg som under den så kallade Indoktrineringskampanjen vid ett stormöte uppmanade oss att ockupera rektorsexpeditionen och kasta ut rektorn. Eftersom han var ordförande i högerföreningen, tillika elegant doktor i franska med stans snyggaste dotter, skrattade vi ut Engberg istället.

Så stod kampen vid den tiden. Den fortsatte i värnpliktsrörelsen och på studentkårerna. Det blev en lång härlig resa, och den är inte slut än.

*

1968 var ett bra år att bli politiskt engagerad.I maj visade studentrevolten i Paris att det fanns en våldspotential i tidsandan. 1917 års idéer förvandlades från torr teori i historieundervisningens läroböcker till att omsättas i praktik. Runtom i västra Europa växte antiamerikanismen och antikapitalismen som grund för rekryteringen till extrema sekter. I USA hade svarta pantrar öppnat väpnad kamp med rasen som grund, riktad inte bara mot vit rasism utan även mot medborgarrättsrörelsen och dess i april mördade ledare Martin Luther King.

Den 21 augusti visade Sovjetunionen med pansarvagnsinvasionen i Tjeckoslovakien att kommunistimperiet fortfarande var förmöget den aggression med vilken östra Europa hade ockuperats efter andra världskriget. Någon socialism med mänskligt ansikte, som reformparollen löd, var inte möjlig. Detta blev symboliskt övertydligt när studenten Jan Palach ett halvår senare brände sig till döds på Vaclav-platsen i Prag.

I september fick socialdemokraterna över 50 procent i riksdagsvalet. För många var det en bekräftelse av hur enpartistaten höll på att breda ut sig i Sverige, åtminstone mentalt. Till känslan bidrog det dystra faktum att partiet hade regerat sedan 1932. Tanken på maktskifte, som i normala demokratier, föreföll mycket avlägsen.

Som enskilda händelser var detta tre kraftfulla markörer. Men ”68”-epoken var större än så och årtalet bara en del av ett bredare tidsflöde. Den akuta fasen i Sverige pågick i minst tio år, från Vietnamdemonstrationerna 1965 till LO-offensiven med Meidners fondsocialiseringsförslag 1975. I en minnesbok 30 år efter 1968 kallade jag dem de svarta åren.

Förklaringsvärdet ökar om man ser till hela sammanhanget med både långt förspel och utdragen efterbörd. Tre stadier kan urskiljas:

1. Frihetsdimensionen hade en källa i musiken. Beatles, Rolling Stones, Bob Dylan, Jimi Hendrix – men också Bill Haley, Elvis och Beach Boys. Mods, rockers och hippies tog över ett arv från jazzen och bluesen. 60-talets livsstilssprång fick ett eget mantra: ”Sex, Drugs and Rock’n’roll”.

Här adderades småningom friheten att spela och sjunga hur fan som helst, i den så kallade progressiva musikrörelsen som var till glädje mest för tondöva arytmiker och svårt pårökta fritidsfilosofer.

Tonårsrevolten mot ett oförstående vuxensamhälle bar också fram ett antiauktoritärt tänkande. I skolorna bröts Caligulaväldet till förmån för större ungdomlig frimodighet och engagemang. Men utvecklingen visade sig svår att finkalibrera; det ”kritiska tänkandet” övergick snart i motsatsen: en tro på vad fan som helst, alternativt nygamla auktoritära politiska läror. Och respektlösheten kom att omfatta även dygder som artighet, trohet, respekt för kunskap och meriter.

Skadorna blev bestående, inte minst knarkbruket. På utbildningsområdet har det tagit 40 år innan reparationen kunnat inledas. Under tiden skedde en kapitulation för masshysteri (manifesterat i till exempel kärnkraftsmotståndet), allsköns vidskepelse och den politiska korrekthetens gruppdressyr.

Det mest positiva från frihetsdimensionen var jämställdhetens genombrott. Kvinnokampen var dock ingen uppfinning av Marx eller 68 års män, utan hade även den en lång förhistoria med liberala förtecken, från John Stuart Mills och Fredrika Bremers pläderingar för lika rättigheter och möjligheter redan på 1800-talet. Kristina Ahlmarks banbrytande stridsskrift för sexuell frihet, ”Jungfrutro och dubbelmoral”, kom redan 1962, medan Margareta Garpes/Susanne Ostens befriande ”Jösses, flickor” 1974 kunde ses som en reaktion inte bara mot folkhemmets manliga normer utan också mot mansdominansen inom vänstern.

Det var heller inte mansgrisen Mao som uppfann p-pillret, utan forskaren Carl Djerassi vid Stanford-universitetet, vars upptäckt exploaterades av den amerikanska läkemedelsjätten Searle.

Inom LO-kollektivet sågs inte sällan könsrollsdebatten som något borgerligt som stod i vägen för klasskampen, ungefär som i sekelskiftets rösträttsstrid där manliga arbetare skrämdes av borgerliga kvinnors ökade rättigheter.

För oss som på 70-talet deltog i det moderata jämställdhetsarbetet tillsammans med den tidens partimatriarkat – Britt Mogård, Ingegerd Troedsson, Astrid Kristensson, för att nämna några statsråd bland arvtagarna till högerns kvinnopionjärer Bertha Wellin och Ebon Andersson – rådde inga problem att skilja de liberala argumenten om ett samhälle som tillvaratar varje individs potential oavsett kön från klasskampsretoriken och kollektiviseringspolitiken.

2. Politikens radikalisering skapade en ny vattendelare efter ett långt förspel. Under 50-talet hade den sovjetinspirerade delen av fredsrörelsen tränat på den så kallade Stockholmsappellen mot atomvapen (fredshetsarna som Olof Palme namngav dem i en berömd rapport från internationella studentkongressen i Prag 1950).

I den så kallade ”tredje ståndpunkten” formulerade ett antal vänsterförfattare en neutralistisk hållning mot västvärldens vaktslående om demokrati och frihet i det kalla kriget. Kulturradikalism, ateism, rättspositivism, antikolonialism – flera strömningar i tiden i eliten vid medier och universitet samverkade till ett uppbrott från samförståndet under och efter andra världskriget.

Ett tidigt konkret uttryck för de nya vänsteridéernas insteg i socialdemokratisk politik syntes nu i förberedelserna till u-landsbistånd. Gunnar Myrdal hade talat om de fattiga ländernas dragning till kommunismens heliga glöd i en plädering för planekonomi. Olof Palme tog till sig synsättet och omsatte den i proposition 100 som 1962 lade grunden till åtminstone 30 års socialistisk hegemoni i biståndspolitiken.

Det blev ett experiment som skapade bestående men i en rad afrikanska länder som lockades att välja kollektiviseringens och centraliseringens väg till fattigdom. Hundratals skattemiljarder lades under några decennier i händerna på 1968 års män och kvinnor som stormade in på SIDA för att förverkliga 1917 års idéer i värnlösa länder utan demokratisk motståndskraft.

Stödet för Kuba och Nordvietnam kom som logiska fortsättningar på socialistisk utvecklingsteori. De så kallade folkdemokratierna blev förebilder för dem som sade sig vilja krossa den kapitalistiska diktaturen, särskilt dess hemland USA. Östtyskland sågs som en förebild långt in i vänsterpartiets led, där man av tradition hade goda kontakter med diktaturerna bakom järnridån. Kina framställdes som ett mönsterland, med Dagens Nyheters chefredaktör Olof Lagercrantz i spetsen för den nya medieelit som tog över på redaktionerna.

3. Urartningen av vänstervågen kom knappast som en överraskning för dem som kunde sin historia. Redan de ryska revolutionärerna hade splittrats i olika falanger, mensjeviker mot bolsjeviker. I Sverige hade kommunister på 30-talet blivit nazister, sossar avfallit till kommunismen och tvärtom.

De sekteristiska mönstren återkom i förnyad tappning, förökning medelst delning i olika bokstavskombinationer mellan vilka konkurrensen var hård att framstå som allra mest revolutionär.

I den väpnade kampen gick de mest militanta från ord till handling. Röda brigaderna i Italien och Baader-Meinhof-gruppen i Västtyskland tillämpade den småmordstaktik mot politiker, ämbetsmän och direktörer som terrorister runtom i Europa hade förespråkat vid sekelskiftet. Våldet spillde in över Sverige i form av den kortlivade rebellrörelsen, stödarbete för militanta palestinska grupper, sprängningen av den västtyska ambassaden, Kröcher-ligans försök att kidnappa Anna-Greta Leijon, attacker mot utländska beskickningar.
Något fäste i en bredare allmänhet fick dock aldrig detta revolutionens avantgarde.

*

Mot denna bakgrund av flerfaldiga förskjutningar i opinionen uppstod en parallell förändring inom borgerligheten. Det var länge en vit fläck i historieskrivningen om denna epok, att ”68” fick direkt betydelse också för ett ideologiskt uppvaknande med liberala förtecken av bestående värde.

Saltsjöbadsandan hade förenat fack och arbetsgivare i en gemensam strävan att bygga bort Fattig-Sverige. Samlingsregeringen under andra världskriget befäste borgfreden i det partipolitiska livet. Efter valet 1948 hade socialdemokraternas planer på förstatliganden skrinlagts på grund av näringslivets framgångsrika motstånd. Efterkrigsekonomin tuffade på genom 50-talsidyll och rekordår av tillväxt. Socialreformism framstod som den enda vägens politik.

Statsvetare som Herbert Tingsten och Jörgen Westerståhl förklarade att idéerna var döda, demokratin en överideologi och utopierna ersatta av en slags ”servicedemokrati”; politiken skulle laga hålen, inte störa medborgarna.60-talets oppositionsledare gav heller ingen anledning till uppbrottsstämningar: Yngve Holmberg, Sven Wedén, Gunnar Hedlund.

Så kom då ”68” och vänsterns uppsving tvingade socialdemokratin åt vänster; de revolutionära stämningarna måste koopteras inom arbetarrörelsen, idealisterna sugas upp inom ramen för ett radikaliserat parti. Framförallt gällde det att hålla kontroll över politiken på arbetsplatserna så att inte LO tappade makt.

De närmaste åren bjöd på en paradoxal utveckling; när vänstern stod som starkast vaknade också de liberala motkrafterna. Olof Palme förlorade fyra val på raken och 1976 kunde Sverige uppleva det första maktskiftet på 44 år. ”68” var i det perspektivet början till slutet på socialismens skördetid. Den tysta majoriteten talade, som i det USA där Ronald Reagan valdes till guvernör i Kalifornien och Richard Nixon till president. Men tanken att det ytterst är staten som har ansvaret att lägga våra liv till rätta hade etsat sig fast.

Under Gösta Bohmans ledning genomgick före detta högerpartiet en ideologisk omvandling med en ny syntes av liberalkonservatism. I den unga moderata generationen, också barn av ”68”, lockades många av oss via ungdoms- och studentförbund för gott in i den politiska opinionsbildningens och idéernas värld: Carl Bildt, Margaretha af Ugglas, Per Unckel, Bo Lundgren, Beatrice Ask, Lena Liljeroth, Gunnar Hökmark - alla de tusentals nya engagerade ungdomar som tog över rörelsen och än idag befolkar kanslihus, riksdag och kommuner.

Nya paroller började höras på gator och torg. Istället för ”Ho, Ho, Ho Chi Minh” och ”Krossa USA-imperialismen” skallade ropen ”Valfrihet eller socialism” och ”Krossa tv-monopolet”. Europafrågan kom snart i centrum; vi ville se Sverige i Europa och Europa i Sverige. Befrielsen av östra Europa skulle inkludera även Baltikum, då okänt för de flesta svenskar.

En systemstrid utkämpades: kommunism eller demokrati, marknadsekonomi eller planekonomi, individ eller massa. Över hela världen; trots Nordvietnams erövring av södern med hjälp av Kina och Sovjet sviktade vi inte i tron att det kalla kriget kunde vinnas.

Fortfarande bar fler studenter studentmössa sista april än Mao-uniform första maj, och MUF hade fler medlemmar än hela extremvänstern fick röster i valen.

För näringslivet skedde det slutliga uppvaknandet brutalt när LO-kongressen 1975 ställde sig bakom Rudolf Meidners plan för fackligt styrda fonder som skulle ta över makten i de privatägda företagen. Tack vare Sture Eskilssons insatser inom SAF enades för första gången svensk företagsamhet bakom en mobilisering för den fria ekonomins grundvalar, aktivt bortglömda under ett halvsekels blandekonomisk statsexpansion och korporativism.

Tio år efter 1968 startade den marknadsekonomiska tankesmedjan Timbro och ytterligare fem år senare kunde Fjärde oktober-rörelsen samla 75 000 demonstranter på Stockholms gator mot fondsocialism.

*

En halv mansålder senare fortsätter fenomenet ”68” uppenbarligen att intressera. Sannolikt är det inte bara av nostalgiska skäl utan också för att den tiden ännu är meningsskapande för andra än snart pensionerade fyrtiotalister. Annars skulle väl inte yngre svenska dramatiker som Lukas Moodysson, Peter Birro och Lucas Svensson vara intresserade.

På Dramaten spelades den gångna säsongen Svenssons ”Svenskt landskap med kinesiska detaljer”, en grym drift med svenska maoister med namns nämnande. Den unga delen av publiken fnittrar när Mikael Wiehe nämns, och åt regissören Sven med sitt revolutionära pladder i manchesterkosym.

Slutscenen är en magnifik sammanfattning av en tidsepok; ensemblen sjunger Internationalen stående i röda plastkärl där de tvättat sina fötter.

Och nu? Efter Murens fall håller de fortfarande Nordkorea, Kuba och Aftonbladets kulturredaktion, men gruppresorna till Tirana och Phnom Penh bidrar inte längre så mycket till koldioxidutsläppen. Inte ens Lars Ohly kallar sig längre kommunist, fast han är det. Och hur många tror egentligen att antiglobaliseringsrörelsen är en progressiv kraft efter Göteborgskravallerna? Stenkastning verkar vara extremvänsterns framtid.

I det postsovjetiska Ryssland marscherar nasjis. Nationalism, revanschism och rasism är det som växer, inte socialism, som förberedelse till ett nytt kallt krig. I det postmaoistiska Kina odlas kapitalism utan mänskliga rättigheter. I arabvärlden växer den religiösa fundamentalismen med våldshandlingar som frälsning och kvinnors underkastelse som sakrament.

I Sverige härskar åter pragmatismen. Det är naturligt efter en period då socialismen tömts på innehåll och socialdemokratiska folkrörelser förvandlats till presidentvalsapparater. SSU kan samla sina medlemmar i en större telefonkiosk, om sådana funnits kvar.

Så vi är alla liberaler nu? Är vänsterideologierna åter döda? Nej, de bara vilar sig.Francis Fukuyama hade fel. Nya konfrontationer väntar, ty historien tar inte slut.Globalisering betyder inte bara spridning av välstånd utan också spridning av konflikter om fördelningen av detta välstånd, och om det överhuvudtaget bör skapas. Några ska betala miljöförbättringarna, men alla vill skicka räkningen vidare. Migrationen ökar påfrestningarna på de sociala skyddsnäten och det finns alltid rörelser redo att exploatera främlingsrädslan. Krocken mellan civilisationer, om råvaror och idéer, fortsätter som under tidigare millennier.Klasskampen består mellan dem som har och dem som inte har. Och könskampen - att skilja från den kvinnofrigörelse som världen runt medvetandegör miljarder kvinnor om deras möjligheter att befria sig från underordning.

Allt detta har rötter i ”68” som i sin tur har förtecken från moderniseringens sekler. De svarta åren påverkade hela samhället och formaterade flera generationer. Det var en strid på liv och död, inte något studentspex eller mysparty. Vi tog vänsterns ord på allvar. Kommunismen hade ju skördat många tiotals miljoner offer.