tisdag, december 09, 2008

Artikel: Starkare nordiskt försvar (SVT Opinion)

Om vårt behov av ett starkare nordiskt försvarssamarbete för att möta de ökade hoten från ett upprustande Ryssland skriver jag idag på debattsajten SVT Opinion:

Rysslands invasion i Georgien i augusti 2008 har förändrat säkerhetsläget i vår del av världen. Det var ingen enstaka händelse utan en del av ett större mönster.!Regimen i Kreml har som mål inte bara att återupprätta nationens storhet som supermakt utan också att åter lägga under sig närområdet.

En studie från Totalförsvarets forskningsinstitut, "Det kaukasiska lackmustestet" (15/9 2008), hävdar att den ryska offensiven har ritat om den globala strategiska spelplanen: "Ryssland utmanar världen och lamslår världssamfundet."

Utrikesminister Carl Bildt har slagit fast att "den kurs som Ryssland nu slagit in på kommer att begränsa såväl landets möjligheter till fortsatt modernisering som är så viktig, som potentialen för ett fördjupat samarbete med Europa i övrigt på en rad områden."

För Finlands vidkommande sammanfattade försvarsministern Jyri Häkämies läget redan före 8 augusti i en kärnfull mening: "Ryssland, Ryssland, Ryssland" - det är Finlands tre säkerhetspolitiska utmaningar.
Uttalandet väckte uppmärksamhet eftersom det säger vad alla vet: att den ryska försvarsbudgeten sexdubblats under Putin. Finländarna har för sin del dragit slutsatser av det nya läget i en UD-rapport:
"Vårt partnerskapssamarbete med Nato är redan omfattande. Finland deltar i Natoledd militär krishantering, utvecklar sina militära färdigheter samt deltar i försvarsmaterielsamarbetet... Genom sin starka insats i Natos verksamhet har Finland uppnått ställningen av en så nära partner att skillnaden mellan nuläget och ett medlemskap inte längre torde vara enormt stor...".

Följaktligen har Finland behållit en betydande försvarsförmåga för händelse av ett militärt hot i framtiden med 350 000 man i reserven.

Inte heller i Sverige har den ryska upprustningen gått spårlöst förbi. Försvarsberedningens omvärldsanalys, "Säkerhet i samverkan" (december 2007), ger en god bild av försämringen i Ryssland.
Utvecklingen i kärnvapenstaten är "oroande"; påtryckningspolitiken mot grannarna, avdemokratiseringen, utlänningsfientlighet, korruption, upprustning, energislöseri, protektionism, miljöhoten från Gazproms gasledning och oljeflottornas utbredning.

Fortsätter det så, blir en fortsatt svensk Natointegration allt mer logiskt, från dagens instegsposition till riktigt medlemskap. Ty som en nästan enig beredning konstaterar om dagens relativa fred: "På längre sikt kan militära angreppshot likväl aldrig uteslutas."

Då gäller det som kan kallas vår nya säkerhetsdoktrin: "Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba en annan EU-medlemsstat eller ett annat nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas."

Ett sätt att förbereda sig för sämre tider är att öka försvarssamarbetet i Norden. Mycket finns att vinna, till exempel genom att sänka styckpriset för materielförsörjningen som blir allt dyrare.
Stordriftsfördelar ger bättre resursanvändning för de 120 miljarder kronor som vi årligen gemensamt avsätter för försvarsbudgetarna i Norden. Även de baltiska staterna bör inbjudas att ingå.
Fler tänkbara områden: utbildning, forskning, övning, övervakning och bidrag till internationella insatser - kanske en gemensam försvarshögskola för högre chefskurser och specialistutbildningar. Gemensamma övningsfält i såväl luften som till sjöss och mark skulle föra försvaren närmare varandra.

Ansträngningarna på försvarsmaterielområdet led ett bakslag när Norge nyligen valde "fel" flygplan, ett amerikanskt istället för Jas Gripen.
Men grundackordet är rätt och flygplan är inte allt; samverkansmöjligheterna ökar om vi har liknande plattformar och utrustning eftersom vi då blir mer interoperabla och kompatibla.
Det ger en grund att öka den samlade försvarsstyrkan i Norden om vi har likartad materiel när det kommer till logistik, underhåll, utbildning och vidareutveckling.

Som jag konstaterar i en nyutkommen bok, "Det nya kalla kriget", är inbäddningen i det större nordiska och europeiska sammanhanget ett slutligt farväl till den tidigare beröringsskräcken.
Deltagandet i Nordic Battle Group, vårt bidrag till EU:s militära krishantering, innebar att vi under bred politisk enighet tog ett viktig steg för att konkretisera den europeiska solidariteten i säkerhetspolitiken.
Förändringen i den norra sfären har bekräftat att det var ett förutseende steg; neutralitet i den gamla meningen är inte längre en option.

Så har tidens hjul rullat oss in i ny terräng. Men i ett avseende känner vi igen oss kring Östersjön; Ryssland ligger där det ligger.