måndag, december 08, 2008

Artikel: Ryssland splittrar EU (Utrikesbloggen)

Ukraina är nästa mål för Putin, när han nu klarat av Georgien och lyckats splittra EU, skriver jag i en kolumn på Utrikesbloggen.se:

Att döma av den senaste tidens signaler från EU håller Ryssland på att nå flera av sina mål med det nya kalla kriget.

Kreml är skickligt på att splittra unionen och spela ut olika nationella intressen mot varandra. Jubel hörs i Moskva över att man nu, tack vare Frankrike och Tyskland, tror sig ha lyckats stoppa Natos utvidgning i och med att utlovade medlemskapsplaner för Georgien och Ukraina bordlagts (AP 28/11).

I Georgien har Ryssland, som tanken var med invasionen, etablerat nya fakta på marken, medan USA var upptaget av annat. Blir inte reaktionerna skarpare ens när man olagligen erkänner utbrytarrepublikerna Abchasien och Sydossetien är det fritt fram att gå vidare för att härska och söndra i syfte att byta regim inte bara i Tbilisi utan även i flera närliggande länder. Ukraina nästa!

Om hot lönar sig i utrikespolitiken lär de aviserade ryska gasprishöjningarna nästa år tysta kritiken efter invasionen den 8 augusti. Det är inte bara Georgien som kommer att få svårt att betala. Och hur går det då, under en lång kall vinter i Europa, med omvärldens intresse för det faktum att Ryssland fortsätter att bryta mot centrala punkter i reträttavtalet?

I förutsättningarna för ett eventuellt nytt partnerskapsavtal EU-Ryssland måste ingå inte bara ett fullständigt ryskt tillbakadragande i Georgien, utan också deklarationer från rysk sida om att avstå från vidare inblandning i Georgiens, Ukrainas och de baltiska ländernas inre angelägenheter. Utan detta är ”business as usual” med en ockupationsmakt ingen rimlig option för någon utom Vladimir Putins bäste vän i EU, Silvio Berlusconi.

Mycket talar för att den fortsatta ryska destabiliseringspolitiken också kommer att fungera i Ukraina. Motsättningarna mellan presidenten Viktor Jusjtjenko och de omväxlande premiärministrarna Julia Timosjenko och Viktor Janukovitj är ett verkningsfullt instrument för Kreml att använda, inte minst som deras stridigheter är personliga och maktmässiga snarare än ideologiska.

Blockeringarna har försvårat reformer som hade kunnat samla nationen mot det ryska hotet.

Inför kommande parlaments- och presidentval riskerar maktbalansen att förskjutas till de olika klanernas oligarker – om nu inte finanskrisen berövar dem deras styrkepositioner. Det skulle gynna den rikaste, industrimagnaten Rinat Akhmetov, som gjort sig populär som ordförande i fotbollsklubben Sjachtar Donetsk. Han stöder den Moskva-orienterade Viktor Janukovitj, ledare för det största partiet, och dess krav på att göra ryska till officiellt språk. Det är ett gångbart löfte i östra delen av landet som vänder sig bort från väst och motsätter sig Natomedlemskap.

Väljer Rinat Akhmetov att själv försöka ta makten kan han med hjälp av sin gigantiska förmögenhet, en av Europas största, framstå som en samlande kraft i förhållande till det äldre ledarskiktet från den orangea revolutionen 2004. Då skulle ryssarna inte behöva använda militärt våld som i Georgien utan kunna förlita sig på revansch inifrån via ombud, förankrade i den stora minoriteten av rysktalande (30 procent).

Makten över Ukraina är central för Kreml, som har goda kontakter från det förflutna inom landets säkerhets- och underrättelsevärldar.

Ett givet mål är att förhindra landets medlemskap i Nato, ett annat att kontrollera Svarta havet och säkra baserna på Krim. I denna kamp om herraväldet lär energivapnet åter komma till användning med tanke på Ukrainas beroende av rysk gas, för att inte tala om landets roll som distributör till resten av Europa.

Mot denna bakgrund finns föga anledning till optimism över västs kommande agerande. Visserligen försökte Natos generalsekreterare Jaap de Hoop Scheffer för några veckor sedan i sitt linjetal vid den 54:e parlamentariska sessionen i Valencia signalera att utvidgningen kommer att fortsätta, som om inget hänt:

”The emergence of independent states within the former Soviet space is a reality. The ability of these states to determine their own future is a litmus test for the new Europe that is emerging. That is why we cannot hold that future hostage to outdated notions of spheres of influence. It is why NATO will continue to work with all countries that aspire to join our Alliance – in the Balkans, in Eastern Europe, and in the Caucasus. And why we will continue to support them on their difficult path, and to help them to meet the performance based standards that we expect.”

Lovande lät även nästa markering i talet, om att förbättra den militära förmågan till flexibilitet:

”Inevitably, the Caucasus conflict has raised the question whether we have the right balance between territorial defence at home and expeditionary missions abroad. Some observers have framed it as a choice between emphasising one at the expense of the other. I disagree. If this debate demonstrates anything, it is that we must accelerate NATO’s military transformation. Because this transformation will provide us with forces that are capable of performing both traditional and expeditionary missions.”

Det låter sig sägas. Men som det heter i Hollywood när någon kommer med en filmidé som borde förverkligas: ”Show me the money!”

Snart blir det också dags för en av de blivande nyckelpersonerna i spelet om Kaukasus att bekänna färg, den Barack Obama som tillsammans med Hillary Clinton måste sägas utgöra ett av världspolitikens främsta nybörjarteam genom tiderna.