tisdag, november 04, 2008

Artikel: Putins Ryssland (magasinet Neo)

Idag debuterar jag i det utmärkta magasinet Neo (http://www.magasinetneo.se/) med en artikel om Putins Ryssland:

När Michail Gorbatjov fortfarande hade makten i Kreml skrev poeten Jevgenij Jevtusjenko en dikt om tillståndet i Sovjetunionen. Diktaren varnade presidenten för otillräckliga åtgärder i reformarbetet. Sådana ”halveffektiva halvmesyrer” skulle lämna halva folket halvhungrigt och halvt förslavat.

Sedan dess har mycket hänt i och kring Ryssland: statskupp, unionens sammanbrott, Baltikums befrielse, Europas återförening, Natos utvidgning, Tjetjenienkrigen, militär upprustning, och avdemokratisering. Ryska dramer har utspelats på den internationella mediescenen, som massakrerna på Dubrovkateatern i Moskva och i skola nummer ett i Beslan. Nya namn skrivs in i dissidenthistorien: Anna Politkovskaja, Michail Chodorkovskij.

Tjugo år senare framstår Jevtusjenkos prognos som – halvbra. Många ryssar äter sig nu mättare men beklagar samtidigt förlusten av imperiets svunna storhet. Historien är dock inte slut. Under Vladimir Putin har halvmesyrerna ersatts av konsekvent handling i syfte att återvinna den nationella stoltheten.

Det är kanske, som Zhou En-lai sade om den franska revolutionens betydelse, ännu för tidigt att uttala sig om saken, men det är med pedantisk noggrannhet Putin har byggt den nya centralmakten. Resultatet av de senaste valen befäster bilden av Europas mest framgångsrike auktoritäre härskare. Efter en metodisk process har all opposition eliminerats och makten har samlats i en stark mans hand.

Utvecklingen är ingen överraskning för den som läst Putins doktorsavhandling från 1997: Strategic planning for rehabilitation of the mineral resource base of the region during the formation of market relations. (Texten utgavs nyligen i Sverige, i The Uppsala Yearbook of East European Law.) Bakom den torra titeln, bland tabeller och formler, märks en plan för hur landets naturtillgångar ska ses som en ”strategisk resurs” som måste ägas, kontrolleras och användas av staten. Detta förutsätter två saker: en centralisering av makten till Kreml och att distributionsvägarna behärskas även utanför landets gränser.

I takt med maktkoncentrationen håller Putin-doktrinen på att förverkligas. EU importerar 25–30 procent av sin olja och sin gas från Ryssland. Detta beroende lär öka, bidra till att splittra EU och försvaga länken över Atlanten. I konsten att söndra och härska har Putin briljerat. Mycket riktigt konstaterade European Council on Foreign Relations förra hösten i en studie, A Power Audit of EU-Russia Relations, att den mest särskiljande faktorn inom EU är medlemsländernas olika förhållanden till Ryssland.

Hur gick det till?

Ekonomiprofessorn Anders Åslund för i boken Russia’s Capitalist Revolution (Peterson Institute) fram tesen att marknadsreformerna under Jeltsinepoken lade grunden till välståndsökningen, medan demokratiseringen uteblev på grund av den politiska traditionen.

Hans prognos är likväl optimistisk: Ryssland är för rikt, utbildat och öppet för att förbli auktoritärt. Snart kommer en ny våg av demokratisering.

Åslunds perspektiv präglas av åren i början av 90-talet då han i Moskva fungerade som rådgivare åt reformregeringen Gajdar. President Jeltsin hade övertagit en gammal maktstruktur från Gorbatjov. Där fanns ledare som var hederliga, men visste föga om den nya omvärlden och ännu trodde att det kommunistiska systemet kunde reformeras.

Jeltsins största misstag, förutom valet av Putin som efterträdare, var enligt Åslund inte att vilja göra för mycket ekonomiskt utan för lite konstitutionellt, beroende som han var av olika koalitioner i maktspelet. Reformisterna mötte också starkt motstånd från parlamentet som dominerades av icke-demokrater. Samtidigt missade väst en historisk chans att stötta reformarbetet utifrån när George Bush den äldre agerade alltför passivt.

I stället följde en fas där de stora konglomeratens ledningar tog över. Omstruktureringen var mycket lönsam för dem som hörde till rätt klaner. Andra vinnare var de partier som kunde sälja parlamentsplatser för en miljon dollar och ministerposter för tio. Så föddes en ny klass av yngre affärsmän som blev dagens oligarker, lojala mot det program som Putin lade fast vid tillträdet 2000: All makt till centrum.

Hur Ryssland därefter utvecklats finns beskrivet i Kremlin Rising (Potomac Books). Washington Posts Moskvakorrespondenter Peter Baker och Susan Glasser använder reportagets form för att teckna en bild av omvälvningarna underifrån. Här finns de materiella framstegen hos en yngre medelklass i de stora städerna som inte bryr sig om politik. Här finns också röster med den kritik som inte längre tillåts i medierna.

Men framför allt ges här en bild av hur den nygamla KGB-eliten konkurrerar ut såväl kommunisterna som kapitalisterna och övrig opposition. Det sker med en effektiv kombination av nationalism, personkult och det våld som står till statsapparatens förfogande – inklusive ett korrupt rättssystem och psykiatrisk tvångsvård av oliktänkande.

Något annat var väl inte att vänta av en regim vars ledarskikt, enligt en studie från ryska vetenskapsakademin, till en fjärdedel bestod av män med bakgrund i säkerhetstjänsterna, ”siloviki”. Det är en siffra som därefter har stigit till 40 procent, om man inkluderar polis och militär. Gamla KGB upplöstes formellt 1991, men – som de själva säger – en gång tjekist, alltid tjekist.

Förändringarna har haft starkt stöd från den del av befolkningen som är mer intresserad av vad Ikea har att erbjuda än nyheter om massgravar i Tjetjenien. Att Ryssland leder Europadomstolens liga av brott mot mänskliga rättigheter bekymrar dem inte. Och vad georgier eller estländare kan tycka om imperiets återupprättelse är än mer ointressant.

I ett av de mest intressanta kapitlen speglas ambitionen att bokstavligen skriva om landets historia för yngre generationer. Att revidera det förflutna så att det stämmer med den ”korrekta” bilden av nuet är en gammal rysk praktik. Nu tas den åter i bruk i syfte att lära skolungdomarna att västlig demokrati med fri- och rättigheter är ett påfund som saknar förankring i rysk tradition. Så ska förfallsperioden från Bresjnev till Jeltsin raderas ur det kollektiva medvetandet och Stalinepoken läggas till rätta.

Stabilitet och kontinuitet, alltså, precis som förr. Tack vare oljan och gasen. Under en i andra avseenden skakig ekonomisk period har oljeintäkterna sexdubblats. 2008 blir Ryssland ett av världens tio rikaste länder och medellönen har ökat från 65 dollar i månaden till 540 dollar.

Vad händer om oljepriset börjar falla? Utländska bedömare talar om ”kedjebrevet” – så länge råvaruboomen föder en kommersiell expansion fungerar ekonomin. Men det som växer är inte ett mångfasetterat näringsliv grundat på privat ägande, konkurrens och högteknologi, utan den ineffektiva och korrumperande statsägda sektorn.

För utländska investerare är den nye presidenten Medvedevs uttalade ambition att minska korruptionen ett testfall på om politiken kommer att förändras. Fallet Chodorkovskij spelar roll: kommer han, tidigare en av världens rikaste män som gjorde misstaget att utmana Putin politiskt, nu att friges efter åren i Sibirien eller tyna bort under nya åtal?

Till den större bilden av ekonomin hör också det som förre ekonomiministern German Gref beskrev för några år sedan: ”Den fortfarande alltför ’sovjetiska’ statsförvaltningen, den alltför höga skattekvoten, den otillfredsställande mellanregionala inkomstutjämningen, den ryska ekonomins slutenhet, den otillfredsställande nivån på marknads- och transportinfrastrukturen, prissättningen på energisidan och krisen inom bostadssektorn, det slutna system som reglerar de enskilda företagens tillgång till naturresurser, den låga kvaliteten i tillhandahållandet av offentliga tjänster samt den väldiga skillnaden i ekonomisk utveckling mellan Rysslands regioner.”

Det är knappast kännetecken på stabilitet, lika litet som Rysslands 15-procentiga inflationstakt.

Sådana varningar är utgångspunkten för Edward Lucas stridsskrift The New Cold War (Palgrave Macmillan). Scenariot är framåtblickande, som sig bör när The Economists östkorrespondent efter 20 års rapportering drar ut linjerna. Nu härskar en annan anda i Moskva – vänskapliga förhandlingar på Bushs ranch i Texas har bytts ut mot affärer med Venezuela och Iran.

Till den nya säkerhetsdoktrinen hör uppfattningen att ockupationen av de baltiska staterna var laglig, något Lucas menar återknyter till den sovjetiska synen på inflytandesfären. Tillsammans med de inrikespolitiska förändringarna konstituerar detta enligt författaren det nya kalla krig som väst måste inse pågår. Det har förvisso inte samma ideologiska förtecken som 1945-91, men innebär ändå nya stormaktskonflikter med globala konsekvenser:

”Väst håller på att förlora det nya kalla kriget utan att ha lagt märke till att det startat. Putin och hans allierade i Kreml har gripit makten i Ryssland, kastat en mörk skugga över den östra hälften av kontinenten och etablerat avsevärda brohuvuden i de ledande västländerna. Och viljan till motstånd framstår som svag.”

Lucas förespråkar en inkapslingspolitik från ett enigt EU, en politik som påminner om forna tiders ”containment”. Ryssland kan inte isoleras, men rysk rörelsefrihet i internationella sammanhang bör begränsas. Likaså krävs ömsesidighet i regelverken, särskilt för de ryska statsmonopolen som inte är riktiga företag.

Åslund eller Lucas – vem har rätt? Svaret lär dröja. Finlands försvarsminister Jyri Häkämies sammanfattade läget tidigare i år, när han angav Finlands tre säkerhetspolitiska utmaningar: ”Ryssland, Ryssland, Ryssland”. Uttalandet väckte uppmärksamhet eftersom det säger vad alla vet: att den ryska försvarsbudgeten sexdubblats under Putin. Minst 2 000 miljarder kronor satsas fram till 2015.

Lucas redogör för den militära bilden på ett sätt som ger läsaren skäl att tro Putin på hans ord, uttalanden som att ”Östersjöflottan ska skydda våra ekonomiska intressen i Östersjöbassängen”, balternas anslutning till den västliga försvarsalliansen är ”en allvarlig provokation” och upplösningen av Sovjetunionen ”en nationell tragedi av kolossalt format”.

Mot den bakgrunden finns ingen anledning till optimism, annat än det faktum att de som nu styr Ryssland också äger det. I normala fall skulle de inte vilja äventyra ställning och rikedom. Men det är en logik för kapitalister, inte tjekister. Tecknen på nyimperialism är desto fler: i Baltikum, Georgien, Ukraina, Vitryssland, Arktis. Unionens återupprättande är målet.

Om Lucas får rätt är den förhoppningsfulla period över då Ryssland antogs kunna integreras i en europeisk gemenskap på rättsstatlig och frihetlig värdegrund. Den illusionen - ”hoppets triumf över erfarenheten” som Samuel Johnson kallade önsketänkande - har aldrig präglat analysen hos våra grannar. Den bör heller inte prägla Rysslandsbilden i Sverige. Den ryska invasionen i Georgien i augusti 2008 bekräftar att de som har varnat visste bättre än alla dem som avskrivit konfliktrisker och avfärdat kritik mot den ryska utvecklingen som rysskräck.