söndag, november 02, 2008

Artikel: Arvet efter "68" (Svensk Linje)

I tidskriften Svensk Linje 3/08 (fmsf) skriver jag om de bestående skadorna efter vänsterrevolten för 40 år sedan:

Studentrevolten i maj, sovjetinvasionen i Tjeckoslovakien i augusti, socialdemokraternas 50-procentsval i september. Ja, 1968 var onekligen ett händelserikt år. Det var då en ungdomsgeneration mobiliserades politiskt – till höger, inte bara till vänster.

Vi ville befria kårhuset i Stockholm, hela Sverige och östra Europa. På den vägen har det fortsatt, för min del i 40 år. Några minnen från den tiden har jag nedtecknat i böckerna ”De svarta åren” (Timbro, 1998) och ”Nästa Europa” (Santérus, 2005). Senare i höst utger Axess antologin ”Revolutionsåret 1968 – 40 år” där mitt bidrag kretsar kring temat att ”68” var början till slutet för vänstern.

Det gick väl rätt hyggligt för oss på just dessa punkter; kårlokalen är numera Handelshögskolans festvåning, riket styrs av en alliansregering och det befriade öst ingår i EU. Nato-plan patrullerar frihetens gräns mot Ryssland. Sovjetunionen finns inte mer. Och hur många drömmer om en karriär inom Unga Örnar?

En del återstår ännu att göra. Bestående skador uppstod i det ekonomiska förnuftet åren kring ”68” när stat och kommun expanderade utan motstånd. Extremvänsterns härjningar fick visserligen inget genomslag i folkdjupen, men vred det då statsbärande socialdemokratiska partiet åt vänster. Radikaliseringen av opinionen skulle mötas genom att statens makt byggdes ut. Den frihetsrevolt som också var en del av epoken, främst utgående från rock- och popmusikens genombrott, kapslades in i ett socialbyråkratiskt paradigmskifte, bort från individens ansvar för sitt eget liv.

På så sätt blev ”68” tidsmässigt en lång period från 1965 (de första Vietnam-demonstrationerna) till den borgerliga valsegern 1976. Epokens inflytande över samhällsförändringen blev på vissa områden bestående. Än idag kämpar vi politiskt aktiva fortfarande med problem som skapades då.

Under den retoriskt skicklige Olof Palme blev början av 70-talet en socialistisk skördetid då grunden lades för världens högsta skattetryck i västvärldens största offentliga sektor. Med hjälp av en intellektuell vänstergeneration utvecklades en hegemoni i tänkandet kring vem som hade ansvaret för att lägga allas våra liv till rätta, ytterst Socialstyrelsen eller partistyrelsen (s).

Medier, kulturinstitutioner, universitet och ideologiskapande myndigheter befäste socialistiska problemformuleringar. På mycket kort tid erövrades positioner och skapades värderingar som fick bäring långt in i nutid, inte minst tack vare medlöpare och ja-sägare i byråkratierna när ämbetsmannatraditionen ersattes av opportunism.

Detta var inte ”den svenska modellen” utan en förvridning av det samförstånd som hade byggts på 30-talet mellan arbetsgivare, fack och stat. Dagens tal om ”modellen” som vore den sprungen i en rak linje från en idyllisk dåtid är inte korrekt eftersom man då hoppar över den konfrontation som ägde rum på 70-talet.


Den så kallade Saltsjöbadsandan ersattes av en osvensk modell där privat företagsamhet utestängdes från välfärdstjänsternas expansion. Mer än hälften av hushållens inkomster socialiserades skattevägen. Den fria förhandlingsrätten med jämbördiga parter beskars genom lagstiftning till fackets förmån. En hård socialisering av näringslivet förbereddes, de så kallade Meidner-fonderna med vilka företagen skulle övertas av fackligt styrda organ; det kallades att demokratins tredje steg skulle förverkligas – i ekonomin. Kapitalet skulle ägas kollektivt och styras politiskt.

När näringslivet småningom tack vare främst Sture Eskilssons insatser insåg att en systemstrid åter stod på agendan, i klass med kosackvalet 1928 och PHM-striden 1948, fick även stordirektörer och småföretagare till slut på sig galoscherna. Inte sådana som Volvo-chefen Gyllenhammar, däremot genuina företagare som Curt Nicolin och Gunnar Randholm som var för sig och på olika plan reste motstånd mot socialiseringarna, men också tillsammans i Fjärde Oktober-rörelsen. Olof Ehrenkrona har i en utmärkt bok i genren levande historia, ”Nicolin – en svensk historia” (Timbro, 1991), tecknat bakgrunden till och tidsbilden av den striden.
Närmare realsocialismen kom aldrig Sverige.


Det kan vara svårt för dagens unga att inse hur nära det var, särskilt för dem som inte nåtts av någon historieundervisning och därför inte förstår referenserna till öststatsepoken då halva Europa förslavades under kommunistisk diktatur och Moskva-styre. Än mindre har de någon vardaglig erfarenhet av agiterande kommunister som vill införa ”proletariatets diktatur”, som på den tiden var den tankemässiga ramen för en närmast psykosliknande våg som svepte igenom den intellektuella världen, även vårt hörn. Inte blir förståelsen bättre av att dagens lärare enligt en undersökning från Forum för levande historia tror att Gulag var en del av judeutrotningen.

Avgörande för räddningen blev de marknadsliberala idéernas renässans och förnyelsen av den modfällda oppositionen, som manifesterades av regeringsskiftet 1976-82. Politikskiftet lät vänta på sig, men för första gången på 44 år bröts den socialdemokratiska maktapparatens dominans. Trots jublet då har betydelsen av valsegern i efterhand kommit att förringas; ”det blev ju ingen skillnad”.

Det kan förklaras av att en hel del av ett tänkbart och önskvärt systemskifte fick offras på trepartisamarbetets altare för att hålla ihop en ovan regeringskoalition, som trots kompromissandet ändå sprack två gånger under sex år. Men politikförändring i en demokrati bygger på sega processer med ofta långsamma och i förstone omärkbara förskjutningar. Ett underskattat verktyg är icke-beslutet, eller den oändliga summan av små steg i annan riktning än den som annars bara skulle ha tagits för given.

Det viktigaste kanske var att genomförandet av fondsocialismen förhindrades och att det i sin tur ledde till att socialdemokratin förändrades. Det är en poäng med valförluster, att de skall leda till omvärderingar av den förda politiken och i bästa fall en förnyad omvärldsanalys. Så skedde inte inom socialdemokratin omedelbart efter 1976; det krävdes flera förluster och framförallt en återkomst till regeringsmakten med traditionell missnöjespolitik innan Ingvar Carlsson efter Olof Palmes död 1986 sakta och försiktigt kunde pröva nya tankar i en annars mycket konservativ s-rörelse.

Ortodoxin fortsatte att härska under arvet från ”68” ända tills maktcentrum sprängdes inifrån av några reformister under finansminister Kjell-Olof Feldts ledning, samme man som med poetisk finess under en riksdagsdebatt 1983, då en avlövad och småningom avskaffad fondvariant infördes, hade diktat:

Löntagarfonder är ett jävla skit
Men nu har vi baxat dem ända hit
Sen ska de fyllas med varenda pamp
som stött oss så starkt i våran kamp
Nu behöver vi inte gå flera ronder
förrän hela Sverige är fullt av fonder

Förnyelseprocessen manifesterades med Feldts bekännelsebok ”Alla dessa dagar” 1991, tillkommen snart efter avgången året innan då regeringen sprack och avgick sedan ett krispaket hade fällts i riksdagen. Det var med vällust varje oppositionspolitiker i den efterföljande valrörelsen kunde citera Feldt och vända hans ord mot en splittrad socialdemokrati som hade regerat sig sönder och samman.

Så sattes småningom slutpunkten för ”68”-årens syntes mellan blandekonomi och socialism: doktrinen om expansion av den offentliga sektorn som lösning på alla problem. För att finansiera kalaset hade arbetsgivaravgifterna tredubblats under 70-talet. Bara på några år i mitten av decenniet ökade lönekostnaderna med 40 procent.

Småningom kom verkligheten ikapp doktrinen – med en utbredd insikt om att den ”tredje vägen” mellan planekonomi och marknadsekonomi hade lett in i väggen. Där stod Sverige med ett världsrekord i skattetryck – en ökning från 39 procent 1968 till 57 procent 1989 - illa fungerande marknader och makroekonomisk instabilitet.

Alliansregeringen 1991-94 fick ägna sig åt den allt annat överskuggande finanskrisen och saneringen av det efterlämnade skuldboet från en havererad s-regering. Det banade i sin tur väg för socialdemokratins modernisering, inklusive slutligen accept av EU-medlemskapet. Någon återvändo till plan- och regleringsekonomins idéer från ”68” var inte längre möjlig när socialdemokraterna återkom för resten av 90-talet.

I backspegeln syns kanske inte framgångarna alldeles tydligt bakom alla besvikelser. Men i ett historiskt perspektiv är det uppenbart åtminstone för den som varit med hela vägen att det marknadsekonomiska idéflöde som Olof Palme på 70-talet avfärdade som död ideologi i hög grad har förändrat Sverige till det bättre.

När Muren revs 1989 och väst segrade i det kalla kriget hade socialismen i Sverige sedan länge börjat vittra. Redan under den första borgerliga regeringen hade en försiktig avreglering inletts – sålunda tilltroddes medborgarna kunna välja annan teleutrustning än Televerkets! Under en s-regering avskaffades ränteregleringen 1985 och några år senare SJ:s tåg- och rälsmonopol. Flyg och taxi avreglerades, liksom snart post och arbetsförmedling.

Skolpeng, privat barnomsorg och lokalradio förgyllde hushållens tillvaro. Strukturella reformer blev möjliga: självständig riksbank, privat pensionssparande, ny budgetdisciplin med överskottsmål, längre mandatperiod. För att inte tala om det externa omvandlingstrycket från globaliseringen och de nya tigerekonomierna i öst och syd.

Det var nog inte riktigt så ”68” års revolutionärer tänkte sig framtiden när folket skulle resa sig mot kapitalet.

http://www.fmsf.se/index.php?id=189