fredag, oktober 31, 2008

Tal: Ryssland och samarbetet (Nordiska rådet)

Åter från Nordiska rådets 60:e session i Helsingfors kan konstateras att frågan om fortsatt samarbete med Ryssland orsakade en hel del inlägg, bland annat av den finländske eu-parlamentarikern Henrik Lax och utrikesminister Carl Bildt. Flera svenska ledamöter instämde i den kritik även jag framförde:

Frågan måste ställas – hur har förutsättningarna för samarbetet med Nordvästra Ryssland förändrats efter den ryska invasionen i Georgien 8 augusti? Det var ett övergrepp mot ett grannland om vilket Sveriges statsminister 26 augusti uttalade att det strider mot internationell rätt och grundläggande principer för stabilitet i Europa, vilket kommer att få konsekvenser för Rysslands relationer med omvärlden. Sveriges utrikesminister slog en vecka senare fast att invasionen kommer att begränsa Rysslands möjligheter till ett fördjupat samarbete med Europa i övrigt på en rad områden.

Mot den bakgrunden hade man önskat sig en tydligare förskjutning i Nordiska ministerrådets riktlinjer för Rysslandssamarbetet 2009-2013 i en mer realistisk riktning i jämförelse med tidigare skrivningar för innevarande period 2006-2008. Vi kan ju inte låtsas som om inget hänt efter 8 augusti. Det gör den som skrivit riktlinjernas formuleringar om att ”samarbetet sker mellan likvärdiga parter, utifrån gemensamma värderingar och med gemensamma prioriteringar” med ”fokus på demokratisk samhällsutveckling, pluralistiska relationer och goda betingelser för ekonomiskt samarbete”. Verkligen?

När samarbetet inleddes 1995 var det med Jeltsins Ryssland, en regim på väg från den gamla sovjetdiktaturen till en mer öppen ekonomi och politisk pluralism. Då fanns kanske skäl att tro på ett grannsamarbete som ett stöd för en fredlig och frihetlig utveckling i relationerna kring Östersjön. Nu är läget ett helt annat, och det bör få konsekvenser.

Under 2000-talet har efter maktskiftet försämringen av mänskliga rättigheter och politiska friheter gått hand i hand med total politisering av ekonomin och maktkoncentration till Kreml. Den ryska militära upprustningen har eskalerat i vårt närområde och innefattar nu även nya kärnvapen. IT-attacken mot Estland 2007 har inte varit den enda incidenten.

Att mot den fonden av dåliga nyheter från Ryssland – en lista som kan göras mycket lång – låtsas som om inget har hänt, vore inte en seriös behandling av detta program och de resurser som faktiskt slösas på verksamhet vars grundvalar har upphört.

Under 2007 uppgick den samlade budgeten för grannlandssamarbetet till 94 miljoner danska kronor, varav över 60 procent togs i anspråk av projekt i Ryssland, bara en fjärdedel i våra demokratiska grannstater i Baltikum och nästan inget till att hjälpa den lidande befolkningen i diktaturen Vitryssland. Är det en rimlig fördelning?

Löpande program baseras på fromma förhoppningar om demokratisering och utveckling av rättsstaten i Ryssland, men vad har vi fått för pengarna i en tid när Ryssland toppar ärendelistan i Europadomstolen i Strasbourg och de fria medierna har ställts under Kremls kontroll?

Vilken utvärdering görs av det faktum att trots insatserna på hälsoområdet sprider sig aidsepidemin, på miljöområdet att gasledningsprojektet hotar gröna värden i Östersjön, på jämställdhetsområdet att traffickinghandeln med kvinnor fortsätter som förr över gränserna?

Det talas om betydelsen av att stötta frivilligorganisationerna i en tid när tusentals NGO:s tvingats upphöra med sin verksamhet i Ryssland.

Det talas om parlamentarikersamarbete som om de senaste valen i Ryssland liknade våra i väst, med lika rättigheter och möjligheter för alla politiker och grupper att konkurrera om väljarna. Tillåt mig påpeka att den konservativa gruppens broderparti i Ryssland inte tilläts ens driva en normal valrörelse, särskilt inte de dagar allt valmaterial beslagtogs och ordföranden, den förre vice premiärministern Boris Nemtsov greps och fängslades utan grund.

I ministerrådets förslag till nya riktlinjer talas fortfarande om behovet av mänskliga rättigheter, ömsesidig grannförståelse, korruptionsbekämpning och marknadsekonomi som grund för relationer med Nordvästra Ryssland – som om inget hänt under de senaste tretton åren, som om utvecklingen gått i rätt riktning.

För mig är det uppenbart att det hopp om en gemensam värdegrund som utgjorde bas för samarbetet med Nordvästra Ryssland nu föga oväntat har visat sig vara en illusion. Det hade varit lättare att förstå värdet av fortsatt samarbete om de nya riktlinjerna hade redovisat några slutsatser av hur läget förändrats av invasionen i Georgien och avdemokratiseringen i Ryssland.

Som alternativ verklighetssyn och mer realistisk framtidsanalys rekommenderas ett förslag från den konservativa gruppen, om kraftsamling för ett samordnat nordiskt försvarssamarbete som ska behandlas vid Nordiska rådets presidiemöte i december.

I bistrare tider är det en mer handfast utgångspunkt för vad som komma skall än fromma förhoppningar om grannsamarbete på gemensam värdegrund.

Det är också temat för den bok som jag publicerar i Sverige i veckan med titeln ”Det nya kalla kriget – vart går Ryssland?” för den som är intresserad av att uppdatera sin världsbild.