onsdag, maj 14, 2008

Artikel: När revolutionen intog scenen (Axess)

I det nya numret av Axess (nr 4/08) har jag en betraktelse om två aktuella teaterpjäser om "68":

Dramatens lilla scen: det är 40 år efter ”68” och publiken fnissar åt en referens till Mikael Wiehe. Man förstår att tiderna har ändrats.

Pjäsen heter ”Svenskt landskap med kinesiska detaljer” och speglar det politiska läget under vänsterns skördetid. Författaren Lucas Svensson iscensätter en oväntat blodig drift med ett gäng svenska ex-maoister som ser tillbaka på sina revolutionära ungdomsår. Retrospektivt uppkommer frågan om de var mest tragiska då, med glöden kvar, eller nu, i eftertankens kranka blekhet.

Personerna är vällustigt tecknade, förvånande på pricken för oss som då, utifrån en liberal demokratisyn, bekämpade den tidens extremister. Kanske beror träffsäkerheten på att Lucas Svensson är född 1973 och följaktligen inte själv kan ha så mycket att förtränga. Därför ser han saken klarare än den äldre kulturvänster som fortfarande är upptagen av revisionism i historieskrivningen (det handlade om rödvin och sex).

Med igenkännandets glädje möter man arketyperna. Här finns den uppburna författaren Kaj, perfekt spelad av Lil Terselius. Hon kunde vara direkt hämtad från Bokmässans estrader, i utstyrsel a la mode, chic nu som då.

”Jag blir så lugn av Jan”, säger hon med syftning på en folkmordskramande farbror som fick sina glasögon söndertrampade under en demonstration och därigenom nådde världsberömmelse. Han är den klippa på vilken hon stöder sin sällan sviktande övertygelse snart ett halvsekel senare. En gång rätt, alltid rätt.

Förlagsredaktören Grete, regissören Sven, kompositören Nils – alla har de varit troende i sekten. I slutscenen sjunger de Internationalen, stående i röda plastbyttor där de just tvättat fötterna. Också en summering!

Frågan är om ränderna egentligen gått ur. Sovjetunionen är inte mer, Muren riven, Asien alltmer kapitalistiskt. Kolchoserna och kibbutzerna stängda, upproret inställt. Men goda ursäkter har de gamla kamraterna i alla fall formulerat, med stigande medelålder allt godare. Sven i sin manchesterkostym har uppdaterat sin svada med kulturbyråkratjargong, men obekymrat skitprat är det lika fullt, till glädje endast för dem som vill öka koldioxidutsläppen.

Som sista dagars heliga kommer de snart att sitta på hemmet och övertyga varandra om att allt var för en god sak och att de egentligen inte var kommunister, mer folkpartister. Egentligen, alltså.

”Man måste komma ihåg”, skriver den samtida konstnären Channa Bankier, i en förklarande dikt att ”vi var mycket unga”, romantiker, drömmare; ”vår förälskelse i mao var en estetik snarare än en politik”.

Visst, även tredje riket lockade med skådespel. Men proletariatets diktatur var ingen modevisning utan syftade till folkets underkastelse under ledaren. Det målet tillfredsställde uppenbarligen en djupt liggande längtan hos deltagarna i den långa marschen att få gå i grupp, i takt, att uppgå i massan och slippa sig själva, det trista jaget.

Sådan var socialismen, otack var den armes lön.

Lite mindre hyckleri utspelades denna vinter på Stockholms stadsteater. Där satsade man förvånande nog också på en vänstersatirisk uppsättning av ”Rock n´roll”, den brittiske dramatikern Tom Stoppards succépjäs från West End 2007.

Till det yttre handlar den om Sovjets invasion i Tjeckoslovakien 1968 och spänningen mellan två synsätt på denna traumatiska period; å ena sidan den troende kommunisten Max, äldre professor i Cambridge som försvarar ockupationen, å andra sidan Prag-studenten Jan, som intresserar sig mer för musiken än politiken, mer för rockbandet Plastic People än reformkommunismens eventuella framtid.

Roligast har nog Max, som aldrig behöver göra avbön, utan med frisk aptit sätter på villiga studentskor i Stalins och partiets namn. Eventuell ångest dämpas med whisky och slagord.

Nog är det trevligt att epoken ”68” nu också kan skildras kritiskt på scen, även om den yngre publiken kanske inte förstår vad det handlar om. Marxism-leninism? Befria södern, vi går mot seger?

Det var på det hela taget mycket sorgligt att uppleva alla dessa missförstådda. Hjärtat kan gå i tusen bitar, som Björn Afzelius sjöng.