onsdag, april 02, 2008

Artikel: Så köper man plats i SVT (SvD)

I tisdagens SvD Brännpunkt tar jag upp frågan om hur reklamen tränger in i Sveriges Television i företagets jakt på tittarsiffror:

Kommersialiseringen av Sveriges Television är ett växande problem. Vänner av public service har anledning att oroas över utvecklingen. Public service-utredningen måste ta ställning till om regelverket för extern finansiering av program behöver skärpas för att värna företagets integritet.

Så här går det till, enligt en branschexpert: ”Alla som har lite insyn i branschen vet att just så här ser spelreglerna ut. TV-kanalen (det behöver inte bara gälla SVT) och produktionsbolaget (det behöver inte bara gälla Meter) är överens om ett pris för en TV-produktion. Det överenskomna priset motsvarar inte på långa vägar produktionsbolagets kostnader. Istället finns en, mer eller mindre tyst, överenskommelse att produktionsbolaget måste hitta ”egna intäktslösningar”. Detta är SVT, och även övriga kommersiella TV-kanaler, väl medvetna om.”

Det skriver Anders Ericson, VD för Sveriges Annonsörer, på sin blogg om hur man köper sig exponering i SVT. Som riksdagsledamot med ansvar för mediefrågor och ledamot av alliansens mediegrupp började jag forska i ämnet dold programsponsring. Branschkunniga som medverkat i sådan finansiering bekräftade bilden, även anställda i SVT.

Ett uppmärksammat fall gäller public service-såpan Stjärnorna på slottet där olika bilmodeller av märket Mercedes exponerades på det sätt som är vanligt när produktplacering förekommer som finansieringsform. Det produktionsbolag som SVT anlitade hade inte hyrt dessa bilar till marknadspris utan de ställdes till förfogande av tillverkaren som därigenom fick attraktiv reklamtid.

Det väcker frågan om hur SVT följer sändningstillståndet. Enligt radio- och TV-lagen får program som inte är reklam inte på ett otillbörligt sätt gynna kommersiella intressen. Därför ställde jag för en tid sedan en riksdagsfråga till kulturministern om förfarandet är förenligt med SVT:s uppdrag?

I svaret (23/1) klargjorde kulturministern att oavsett om ett program är sponsrat eller inte får kommersiella intressen inte otillbörligt gynnas. I övrigt ville hon av förståeliga skäl inte föregripa prövningen i Granskningsnämnden.

För SVT är huvudregeln att man inte får sända program där reklampengar gått direkt till SVT. Det finns dock undantag från denna regel, gällande SVT:s sändningar i samband med sportevenemang. Det skulle kunna utnyttjas till att under till exempel Idrottsgalan i sändning generöst exponera ett känt tv-märke i form av en storbildsskärm, mot att tillverkaren sponsrade den dyra produktionen hos den fristående producenten som i sin tur kunde sänka priset för SVT.

Men är det så public service ska arbeta? Är det meningen med ”fri” television? SVT säger sig ha ont om pengar, bara fyra miljarder kronor per år, så frestelsen att runda hörnen måste vara stor.

Public service-utredningen ska överväga om sponsring av programverksamhet i SVT är förenlig med rollen som reklamfritt alternativ. Därför bad jag riksdagens utredningstjänst om ett underlag. Det visade sig att SVT under 2000-talet fällts av Granskningsnämnden inte mindre än 27 gånger för ”otillbörligt gynnande” och indirekt sponsring. Bland skälen anges:

- indirekt sponsring, till följd av oskälig ersättning för visningsrättigheter eller för att SVT vägrat lämna in begärt granskningsmaterial,
- olika typer av otillbörligt gynnande, vanligen varumärkesexponering
- sponsringsmeddelandet har inte uppfyllt kraven på utformning
- sponsring har skett av sportprogram som inte sänts från sportevenemang

Bland sponsorerna förekommer Svenska spel, Stim, Nokia, Volvo, LO, Folksam och statliga myndigheter.

Även ideella organisationer har köpt tid i SVT. 2006 sponsrade Svenska kyrkan programserien ”Så ock på jorden”, åtta positiva porträtt av aktiva i den egna rörelsen, för uppåt en miljon kronor. Det ger uttrycket ”fri television” en ny innebörd; fri för köparen att betala.

Kyrkans Tidning har (17/1) listat andra kyrkosponsrade produktioner under 2000-talet och förklarar varför det är nödvändigt med stöd:

”SVT betalar bara runt 100 000 kronor per producerad programtimme, vilket inte räcker långt…”.

Olycksfall i arbetet eller systematik? Det kommer förhoppningsvis Riksrevisionen att belysa när pågående granskning av SVT är klar.