söndag, mars 02, 2008

Artikel: Finland närmare Nato (Utrikesbloggen)

På Utrikesbloggen.se analyserar jag i min senaste kolumn skillnaden mellan svensk och finsk position gentemot Nato:

”Vårt partnerskapssamarbete med Nato är redan omfattande. Sverige deltar i Natoledd militär krishantering, utvecklar sina militära färdigheter samt deltar i försvarsmaterielsamarbetet… Svenskar har åkt ut i en Natoledd militär krishanteringsoperation över 10 000 gånger… ett av de länder som överlåtit flest trupper i relation till antalet invånare … Genom sin starka insats i Natos verksamhet har Sverige uppnått ställningen av en så nära partner att skillnaden mellan nuläget och ett medlemskap inte längre torde vara enormt stor…”.

Jag läser UD:s rapport om svenskt medlemskap i Nato, som kom före jul. Det är en faktasamling som ger en positiv bild av ett medlemskap under nästa decennium: ”Vår egen säkerhet skulle bli en del av alliansens säkerhet mera konkret än i dagens läge.”

Nej, jag bara skojar. Texten ovan handlar förstås om Finland. Det är det finska utrikesministeriet som klarlägger broderlandets position[1]: ”Finland hör till de länder i västliga Europa som anser det nödvändigt att upprätthålla en betydande försvarsförmåga för händelse av ett militärt hot i framtiden.”

Färdriktningen är tydlig: ”När förmågan att samverka med Nato utvecklas bör Finland omfatta Natos standarder och normer i större omfattning än för närvarande.” Som mål anges att det finska försvaret ska ta i bruk 500 – 700 standards mot dagens officiellt 30. Dock: ”Finland är emellertid tekniskt redan synnerligen kompatibelt med Nato.” Samarbetet grundas på Natos utvecklingskoncept och handlingssätt.

Även kommande bidrag till det gemensamma försvaret är klara: en högberedskapsbrigad, en flygvapenflottilj med markmålskapacitet, minröjning och kustbevakning. Som mål för armén anges att 40 procent av trupperna ska kunna ställas upp utanför det egna territoriet.

På finsk sida hymlas inte med anledningen till denna stegvisa anslutning: ”Rysslands verksamhet inverkar i betydande grad på säkerheten i den euroatlantiska regionen bland annat genom hotet om spridning av massförstörelsevapen och hoten mot miljön”. Vidare anges Rysslands motstånd mot reduktion av konventionella vapen i Europa ha försämrat relationerna med väst.

Mot den bakgrunden skulle ett medlemskap fungera avskräckande för den som överväger påtryckningsåtgärder mot Finland, en ”skrämseleffekt” som skulle ha ”en betydande förebyggande inverkan på de hot som riktar sig mot Finland”. Den finska försvarsindustrin kunde dra nytta av medlemskapet i gemensamma materielprojekt som också ”skulle göra bilden av Finland som en del av den västliga ekonomin tydligare”.

Föga av beröringsskräck lyser från sidorna, desto mer av gemenskap med de 21 EU-medlemmar som också är med i Nato. När det gäller tidsplanen konstateras att Finland under flera år fört en ”effektiverad dialog” med Nato och att ett förberedelseprogram inte behövde ta mer än ett år.

Kostnadsberäkningarna förefaller heller inte avskräckande; av Natobudgeten på 1,8 miljarder euro (2006) skulle Finlands andel ha varit 1,2 procent, drygt 21 miljoner euro. Tilläggskostnaderna för utsänd personal uppskattas till 18 miljoner euro, totalt mindre än 40 miljoner euro, två procent av Finlands försvarsbudget. Kostnaden för truppinsatser utomlands kan täckas genom omallokering av befintliga resurser, finansierade i ordinarie budget.

Det är trevlig läsning inför Natos toppmöte i Bukarest i april. Ska opinionen mot medlemskap kunna vändas i Finland måste ansvariga politiker gå före med saklig information av denna typ.

Det gäller även Sverige. Försvarsberedningens samtidiga betänkande ger en god bild av försämringen i Ryssland. Utvecklingen i kärnvapenstaten är ”oroande”; påtryckningspolitiken mot grannarna, avdemokratiseringen, utlänningsfientlighet, korruption, upprustning, energislöseri, protektionism, miljöhoten från Gazproms gasledning och oljeflottornas utbredning.

Fortsätter det så, blir en fortsatt svensk Natointegration allt mer logiskt, från dagens instegsposition, enligt beredningen ”viljan att vara en del av och stärka den transatlantiska säkerhetspolitiska gemenskapen”, till riktigt medlemskap. Ty som en nästan enig beredning konstaterar om dagens relativa fred: ”På längre sikt kan militära angreppshot likväl aldrig uteslutas.”


[1] ”Verkningarna av ett eventuellt finländskt natomedlemskap”, http://formin.finland.fi/public/default.aspx?nodeid=32295&contentlan=3&culture=sv-FI#Bilaga