onsdag, mars 26, 2008

Artikel: Den ryska revolutionen (Utrikesbloggen)

Om krig, mord, korruption och gangsters skriver jag idag på Utrikesbloggen, Sveriges ledande utrikesforum, apropå en ny bok av Anders Åslund:

Ekonomiprofessorn Anders Åslunds senaste porträtt av det nya Ryssland, "Russia´s Capitalist Revolution" (Peterson Institute) skulle nästan gå att läsa som en thriller, vore det inte för alla siffror och diagram.

Huvudtesen är att marknadsreformerna under president Boris Jeltsin trots allt lade grunden till dagens välståndsökning, medan demokratiseringen uteblev på grund av den politiska traditionen.


Ändå är prognosen hoppfull; Ryssland är för rikt, utbildat och öppet för att kunna förbli så auktoritärt som under nuvarande regim. Snart kommer en ny våg av demokratisering, tror Anders Åslund. Det är ett djärvt ställningstagande med tanke på hur litet i boken som underbygger denna förhoppning.

Författaren skriver som han talar; med auktoriteten hos en övertygad, själv aktör i delar av skeendet under en lång karriär som specialist på transitionsekonomier. Hans perspektiv är färgat av åren i början av 1990-talet som rådgivare åt reformregeringen under Jegor Gajdar, då han i Moskva tillsammans med bland andra Jeffrey Sachs i ett team unga ekonomer från ett kontor i gamla centralkommitténs lokaler drev på modernisereringen.

Den ryska viljan till förnyelse kom inte ur tomma intet. Förhistorien hade bjudit på världsdramatik i form av Berlinmurens fall och Sovjetimperiets kollaps. 1987 hade president Michail Gorbatjov av en skämtsam redaktion på tidskriften Time utnämnts till årets man, vilket förebådade undergången. Under ett besök i Moskva detta år kunde jag med egna ögon se de tomma butikerna, köerna till ingenting, restauranger utan något att servera – endast valutakioskerna för utlänningar hade något mättande att erbjuda, choklad och vodka, när varudistributionen bröt samman.

De nya ledarna kring Michail Gorbatjov var hederliga och ambitiösa, intygar Anders Åslund, men de visste föga om den nya omvärlden, talade inte utländska språk, kunde inte internationell ekonomi och var inte utbildade för förändring.

Tvärtom hade de stigit upp ur nomenklaturan, trodde fortfarande att det kommunistiska systemet kunde reformeras och delade makten med en politbyrå dominerad av Leonid Brezjnevs ålderstigna generation, för vilken allt skulle förbli vid det gamla.

Men passiviteten dög inte när oljepriset föll och budgetunderskottet skenade. Den baltiska frigörelsen och pogromer i provinserna bidrog till att regimen föll efter de konservativas försök till statskupp 1991, som banade väg för Boris Jeltsin.

Dennes största misstag, förutom valet av Vladimir Putin som efterträdare, var enligt Åslund inte att vilja göra för mycket ekonomiskt utan för litet maktpolitiskt, konstitutionellt, beroende som han var av olika fraktioner i maktspelet.

Så kunde KGB-strukturen övervintra förändringarna och trygga sin återkomst vid makten med Vladimir Putin som president. Reformisterna mötte också starkt motstånd från parlamentet som fortfarande dominerades av röd-bruna icke-demokrater.

Ändå lyckades Boris Jeltsin driva igenom en massprivatisering som vitaliserade företagssektorn och vissa makroekonomiska reformer, fram till den av kommunisterna i duman utlösta finanskrisen 1998. Den möjlighetens period som hade öppnats efter Jeltsins första valseger räckte dock inte långt innan motkrafterna satte in; på ett halvår hann man inte rätta till 70 år av sovjetstyre. I Anders Åslunds historieskrivning försatte västmakterna också en historisk chans att stötta reformarbetet utifrån, främst genom president Bushs d ä ointresse.

Istället följde en fas där de stora konglomeratens ledningar tog över. Omstruktureringen var mycket lönsam för dem som hörde till rätt klaner. Andra vinnare var de som kunde sälja parlamentsplatser för en miljon dollar och ministerposter för tio.

Så föddes också en ny klass av yngre affärsmän som blev dagens oligarker och Putinlojala företagsledare.

De senare har goda skäl att underordna sig centralmakten; den riggade rättegången mot Yukos Mikhail Khodorkovskij , mordet på journalisten Anna Politkovskaja och den spektakulära likvideringen av ex-agenten Alexander Litvinenko i London visar hur det går för oppositionella i dagens rättslösa Putinland.

Detaljrikedomen i Åslunds berättelse avtar av naturliga skäl mot slutet av historien, när förstahandskällorna sinat med årens gång. Läsaren ges ändå en värdefull bakgrundsteckning till dagens regim, så fast bunden till det program som Vladimir Putin (den ”rene demokraten” som Gerhard Schröder kallade honom) lade fast vid tillträdet 2000: all makt till centrum. Staten, det är jag (och KGB).