fredag, januari 18, 2008

Artikel: Länge leve ordförande Persson! (Utrikesbloggen)

Omläggningen av den socialdemokratiska utrikespolitiken är ämnet för min första kolumn på det nya året på Utrikesbloggen.se, ledande forum för utrikespolitisk debatt och nyhetsförmedling:

Så har då Sveriges Television äntligen tillfredställt ett helt folks betydande törst efter mer av Göran Persson, vår avhållne tidigare statsminister och dyre ledare. För någon vecka sedan kunde SVT i dokumentären ”Ordförande Persson ut i världen” visa journalfilmer från hela världen, interfolierade av huvudpersonens kommentarer om jämlikar jorden runt.

Det visade sig vara ett extrakt av den tidigare sända fyratimmarsserien, exportversionen, vilket hade fördelen att man fick godbitarna i koncentrerad form. Programmet saknade vare sig underhållningsvärde eller nostalgifaktor. Där var Persson i Kina och Nordkorea, kända för sin ”stabilitet”. Där var Persson med kompisarna Schröder, Blair, Clinton och Chirac. Persson med ostadige Jeltsin och den väldige Kohl, smörätaren. Persson på EU-möten. Persson i FN: ”We, the leaders of the world …”

Bilderna gjorde flera djupa intryck; 1) det kändes väldigt länge sedan, nu när alla är borta, 2) det var bra för Sveriges internationella anseende att Persson hann byta glasögondesign innan världen öppnade sig. Bra var också att inga klipp från Sydafrika-turnén fanns med.

Fram stiger dock framförallt bilden av en omnipotent realpolitiker som genomförde en omläggning av sitt partis utrikespolitik till det bättre, från Sveriges roll som världssamvete under stormaktstiden till en västeuropeisk lagspelare och alliansbyggare.

Visst kan det sägas att grunden för en mer realistisk socialdemokratisk omvärldssyn lades tidigare, till del av Ingvar Carlsson som återtågets hjälte från en förlamande neutralitetsdoktrin och framförallt under trycket av Carl Bildts modernisering av Europapolitiken. Verklighetens snabba förändring i takt med Sovjetkollapsen ska heller inte underskattas som pådrivande faktor på färden från en ideologisk tredje ståndpunkt mellan ”väst” och ”öst” som blev ohållbar när det inte längre fanns något ”öst”.

Därtill var Persson nödd och tvungen. Men trots hans utvecklade känsla för att låta lönsamma eller nödvändiga maktaspekter avgöra också utrikespolitiska ställningstaganden kan det inte uteslutas att han också faktiskt sade vad han menade, och menade vad han sade.

Stark symbolik låg i resan till Israel, där Persson blev den förste svenske statsministern på 30 år. Ända sedan SSU-åren hade Persson drömt om den resan, om att få se kibbutzen, den tidens ”högsta form av socialism”. Före Persson hade s-politiken präglats av att Sten Andersson var ”bror med Arafat” och UD:s biståndsavdelning en ”filial till PLO”. Slut på sånt, alltså. In med Förintelsekonferens och Forum för levande historia istället, tal i synagogan.

Vänskapen med Tony Blair gick givetvis inte heller spårlöst förbi. I tv-programmet kunde kontrasten mellan Olof Palmes oratorier och Perssons avmätta avståndstagande från invasionen av Irak som ”orättfärdig” inte ha gjorts tydligare.

Sannolikt hade extremvänsterns våldsorgie vid toppmötet i Göteborg 2001 också sin betydelse som formativt moment. När Persson under ett framgångsrikt ordförandeskap i EU skulle visa upp den bästa sidan av Sverige för omvärlden möttes han av kravaller, en stad i lågor. ”Dynamitardsocialismen” gjorde vi upp med redan vid 1891 års kongress, konstaterade Persson. Adjö Attac, farväl antiglobalisering.

Sedan kom chockerna slag i slag: elfte september gånger två - 2001 vid World Trade Center, 2003 med mordet på Anna Lindh. Därtill en förlorad folkomröstning om euron. Men tilltron till det europeiska projektet sviktade nog aldrig. I december 2004 fick jag en intervju för en bok, Nästa Europa. Bortom ja och nej, med en Atlantorienterad statsminister som utförligt och initierat lade ut texten om en europeisk framtid långt från den vänsterkritik som hade splittrat hans eget parti.

Inte undra på att Persson sedan enligt tv-programmet började tänka på Heidenstams strofer om hur han längtat hem i åtta långa år, till stenarna där barn han lekt. Så befriades han småningom och fick resa hem till gården. På vägen hann han byta profil på den socialdemokratiska utrikespolitiken, en uppgift som passade presidentrollen i det land som ett tag fungerade som monarkirepublik.

Programmet finns att se på nätet, i SVT-arkivet:
http://svt.se/svt/play/video.jsp?a=1019764