torsdag, december 06, 2007

Artikel: Peter Bratt hade flera rätt (Axess)

I dagens nummer av tidskriften Axess (9/07) har jag nedanstående artikel om journalisten Peter Bratts memoarbok:

Inte allt var bättre förr. Dagens ”journalism” må ursäktas för sin ytlighet, men i ett avseende har den skarpare granskningen av makthavare bidragit till en god sak: det ljugs något mindre i offentligheten.

Visserligen kan PR-konsulterna fakturera svindlande belopp i krishantering för rekommendationen ”ljug aldrig”, vilket rimligen innebär att förhållandet till sanningen fortfarande är ett problem för klienter som är beredda att betala för hjälp att inte ljuga. Men nog förefaller konsekvenserna av en offentlig lögn hårdare idag än under den tid som journalisten Peter Bratt beskriver i sin memoarbok ”Med rent uppsåt”.

De personliga delarna är gripande. SAF-direktörens son som via överklassliv och efter försvarets tolkskola blev journalist, vänsterradikal och drogmissbrukare lyckas göra det privata allmänt intressant, särskilt för oss som var med. Farfar Ivan Bratt, motbokens upphovsman, skulle ha nickat inkännande när sonsonens fylleångest breder ut sig över sidorna. Livet kändes ställföreträdande, skriver han om uppåtstigandet i början av karriären, när han som redaktör på Bonniers ännu gick i glencheck och paletå.

Det var strax innan han provade LSD. Det hjälpte inte, ty som gosse och yngling hade han aldrig känt sig bekräftad av sin far. Det senare förefaller han ha gemensamt med några kända diktaturkramande kolleger på den maoistiskt dominerade tidskriften FiB/Kulturfront; politiken som fadermord.

Viktigare vittnesmål än de psykoanalytiska lämnar Peter Bratt om tidsandan. Trots allt som skrivits om några av 70-talets skandaler – IB, Geijer - känns det högaktuellt att påminna sig hur det stod till i riket när några av landets ledande politiker ljög upprepade gånger – och klarade sig. Värre än så; budbäraren halshöggs. Eller hamnade i finkan, respektive frysen. Dementimaskinen fungerade.

Det började illa redan 1969, när Bratt värvades till TRU, etermonopolets motsvarighet till dagens Utbildningsradion. Då hade han bytt han till manchesterkostym, ett av de intellektuella klädmodena. TRU var enligt författaren ”en socialdemokratisk indoktrineringsanstalt”, styrd av en man som kallades Suslov efter den sovjetiska politbyråns chefsideolog. När LO beställde en programserie om arbetare fyllde Bratt den med olämpligt innehåll, bland annat om folk som hade dött i olyckor på jobbet. Därefter var han inte välkommen

Det som sedan drabbade Bratt var ingen slump. Sverige var efter mer än 40 års styre med samma parti vid makten på väg att anträda den meidnerska vägen till enpartistaten, när också företagen skulle styras av en politisk-facklig elit. Idag är det väl bara Göran Greider som förespråkar en sådan ordning, men då härskade fortfarande tron på politikens omnipotens. Följaktligen kunde inte statsministern, justitieministern och försvarsministern anses fara med osanning.

Men den först utomlagliga och sedan olagliga hemliga säkerhetstjänsten IB hade faktiskt bedrivit inrikes åsiktsregistrering av kommunister. Statsledningen avfärdade Bratts avslöjande 1973 med att han hade läst för många indianböcker. ÖB Stig Synnergren hävdade att han fablade. Fast eftersom det han skrivit var sant dömdes han till fängelse för spioneri.

Och när Bratt i Dagens Nyheter 1977 avslöjade att rikspolischefen hade skrivit en promemoria där han varnade för att justitieministern var en säkerhetsrisk på grund av samröre med prostituerad förnekades detta på ett sätt som inte bara fick DN att dementera utan också Bratt själv att tvivla på sin egen sanning. Men eftersom det han skrivit var sant fick han ställa sig i skamvrån som en folkefiende. Olof Palme kallade honom för en ”kloakråtta med gula betar”.

Sådant blev tonläget när hegemonin hotades. Det var ingen av svensk demokratis finare stunder. Bratt var för känslig för att klara pressen och ville inte ställa upp som vänstermartyr. Men nog har han skrivit in sig i svensk presshistoria. Utan att få Stora Journalistpriset.