lördag, december 01, 2007

Artikel: Grattis, Putin (Utrikesbloggen)

Min fjärde kolumn på Bengt Albons utmärkta sajt Utrikesbloggen.se handlar om ett missriktat biståndsprojekt:

Det står nu klart att resultatet av dumavalen i Ryssland på söndag kommer att befästa bilden av den ryske presidenten som Europas mest framgångsrike auktoritäre härskare. Efter en lång och metodisk process har all opposition eliminerats och den politiska och ekonomiska makten samlats i en stark mans hand.

Regimens våld mot den gångna helgens oppositionella demonstrationer är vid sidan av det militära upprustningsprogrammet den yttersta symbolen för restaurationen av tsarväldet. När man grep ledarna för moderaternas broderparti Högerunionen, Boris Nemtsov och Nikita Belyj, borde illusionerna om en demokratisk utveckling ha spruckit också hos de mest inbitna ursäktarna i vårt land.

De borde med förre Moskva-ambassadören Sven Hirdmans ord i en vänbok till UD-kollegan Krister Wahlbäck inse att ”många svenskar upplevt att Ryssland förändrats till det sämre genom t ex Tjetjenienkriget, Yukos-affären, bråken med de andra f d sovjetrepublikerna – särskilt de baltiska staterna, Ukraina och Georgien – samt den bristfälliga mediefriheten och restriktionerna för oppositionspartierna. Det finns en utbredd uppfattning att Ryssland är farligt och dramatiskt, att brottslighet och korruption är hög …”.

Ja, nog finns det många anledningar för Sverige att ha en stram relation till Kreml. Ett steg tas med avskaffandet av samarbetsprogrammet för reformering av den ryska budgetprocessen, hanterad av det svenska finansdepartementet. I decennier har Sverige med bistånd trott sig kunna bidra till en demokratisering och utveckling av marknadsekonomi i Ryssland, men nu när motsatsen uppnåtts är det rimligt att sätta punkt.

Samarbetet kunde kanske ha något fog för sig under perestrojka-epoken och Jeltsins liberaliseringsförsök, kanske skulle det kunna motiveras av underrättelseskäl. Men vad har vi egentligen fått för de 85 miljoner kronor som svenska skattebetalare tillhandahållit, förutom stöd till konferensindustrin? Varför skulle vi överhuvudtaget fortsätta att subventionera ett av världens rikaste länder med biståndspengar avsedda för de fattiga?

Programmets chef Rolf Eidem konstaterar i en utvärderande artikel i tidskriften Ekonomisk debatt (6/2007) att några mål för verksamheten aldrig formulerats, bara att svensk expertis ska ställas till ryskt förfogande för en ”modernisering”.

Eidem slår också fast ”hur svårt det är att redovisa effekterna av ett reformsamarbete av den typ vi bedrivit”.

Det är inte så konstigt med tanke på att den ryska federala budgetmyndigheten har 50 000 anställda, varav många ”känt sig oroliga för vad en mer transparent, modern budgetprocess skulle kunna innebära för dem och deras personliga makt- och inkomstutveckling”. Och detta interna ryska problem, förstärkt under Putins centralisering, skulle alltså svenskt bistånd lösa!

Vi är inte de enda som har försökt. Trots säkert goda tekniska intentioner och kvalifikationer har flera internationella organisationer och andra biståndsgivare visat vägar till reformer, men som Eidem skriver: ”… det mesta har blivit liggande. Den ryska statsledningen har i hög grad visat sig vara historiens fånge och valt att gå sin egen väg i sin egen takt.”

Ändå konkluderar han i positiva ordalag genom att hävda att programmet har påskyndat ”Rysslands demokratisering, effektivisering och utveckling som marknadsekonomi”. Det är en egendomlig slutsats mot bakgrund av den aktuella utvecklingen i Ryssland, särskilt om man lämnar budgetmyndighetens korridorer och ser till den större bild som en tidigare ekonomiminister beskrev för några år sedan: ”den fortfarande alltför ´sovjetiska´statsförvaltningen, den alltför höga skattekvoten, den otillfredsställande mellanregionala inkomstutjämningen, den ryska ekonomins slutenhet, den otillfredsställande nivån på ´marknads- och transportinfrastrukturen´, prissättningen på energisidan och krisen inom bostadssektorn, det slutna system som reglerar de enskilda företagens tillgång till naturresurser, den låga kvaliteten i tillhandahållandet av offentliga tjänster samt den väldiga skillnaden i ekonomisk utveckling mellan Rysslands regioner.”

Mycket riktigt sade sig denne i september avsatte minister, German Gref, inte ha hört talas om det svenska biståndet, när radions Jan Mosander tidigare i år intervjuade honom om saken.