torsdag, november 15, 2007

Artikel: Ryssland enar Norden (Utrikesbloggen)

Min senaste kolumn på Utrikesbloggen.se behandlar frågan om en gemensam försvarsstrategi i Norden:

Det står en stor vit elefant mitt i det svenska säkerhetspolitiska rummet och man får verkligen anstränga sig för att låtsas att den inte syns. I vårt östra broderland är blicken klarare.

”Ryssland, Ryssland, Ryssland” – det är Finlands tre stora säkerhetspolitiska utmaningar, enligt landets försvarsminister Jyri Häkämies i ett tal i USA nyligen. Den militära upprustningen och användningen av olje- och gastillgångarna som politiskt vapen oroar: ”Geopolitiken har kommit tillbaka och den har gjort det med kraft och vi som svarar för Finlands nationella försvar måste dra vissa slutsatser”, hävdade Häkämies med olämplig tydlighet.

Det som måhända var diplomatiskt otaktiskt illustrerar ändå en realitet med bäring på det svenska närområdet, att den ryska försvarsbudgeten redan sexdubblats under Putin, låt vara från en låg nivå. Prislappen på det ryska upprustningsprogrammet lär enligt medieuppgifter uppgå till minst 2 000 miljarder kronor fram till 2015 som satsas på bland annat nya kärnvapenmissiler, ubåtar, stategiskt bombflyg och inte mindre än 150 000 nya militärfordon. Det motsvarar ungefär 50 svenska försvarsbudgetar.

Någon roll kanske det också spelar för svenskt vidkommande om Östersjön småningom tillförs kärnvapenbestyckade ubåtar?

Som Vladimir Putin själv har bekräftat är det självklart att ”Östersjöflottan ska skydda våra ekonomiska intressen i Östersjöbassängen”. När gasledningen är på plats utanför Gotland och ryska oljetankers i megaklassen fyller vattnen med nya miljöhot framstår oljekatastrofen i Svarta havet (eleven-eleven) med tusentals ton i utsläpp från kapsejsade Volganeft som ett förebud.

Ja, det saknades sannerligen inte samtalsämnen när Svenska Atlantkommittén på 18-årsdagen av Murens fall samlade hundratalet deltagare till sin årliga höstkonferens hos Militärhögskolan på Karlbergs slott. Tyngdpunkten låg denna gång på det nordiska försvarssamarbetet som är ett glädjande framsteg i ett i övrigt mörknande säkerhetsläge.

Flera officiella talare från de nordiska länderna vittnade om nya konfliktytor i relationerna till Ryssland: det strategiska bombflyget har återupptagit sina turer från det kalla krigets dagar, underrättelsearbetet byggs ut världen runt, frontorganisationer ser åter dagens ljus, kapaciteten för cyberkrig utvecklas.

Den inhemska strypningen av all opposition adderar tillsammans med reduceringen av utländska valobservatörer inför dumavalen i december till bilden av en annan granne än den som på västlig värdegrund skulle integreras i den europeiska gemenskapen – en som med Putins ord från talet i München i februari definierar de baltiska staternas anslutning till den västliga försvarsalliansen som ”en allvarlig provokation”. (
Läs talet här)

Desto större anledning att formulera en tätare gemensam försvarsstrategi för länderna på norra flanken, och att bidra till ökad utrikespolitisk enighet inom ramen för EU. En
färsk rapport från den nya tankesmedjan European Council on Foreign Relations varnar i tydliga ordalag för Rysslands växande möjligheter att splittra EU:s utrikespolitik och spela ut medlemsländerna mot varandra genom bilaterala överenskommelser, särskilt på energiområdet.

Studien identifierar två hållningar inom EU: en riktning som insett att Kreml själv stängt integrationsvägen och bör mötas med ”mjuk inneslutning” (soft containment), en annan som utifrån egna intressen fortfarande dröjer vid önsketänkande om partnerskap.

I en mellangrupp av länder sorteras Sverige in bland ”kyliga pragmatiker”.

Författarna rekommenderar striktare formella relationer, strävan efter ett samlat uppträdande inom EU och ökat stöd till grannskapsländerna.

Det blir onekligen intressant att se vilka slutsatser om utvecklingen i Ryssland som den svenska försvarsberedningen presenterar inom kort.