torsdag, november 01, 2007

Artikel: Reformera Nordensamarbetet (SNB)

I samband med Nordiska rådets session i Oslo i den gångna veckan publicerade jag och NR-kollegan Hans Wallmark en artikel om en "smalare, men vassare" inriktning på arbetet, koncentrerat på det gränsöverskridande i enlighet med subsidiaritetsprincipen:

För många är nordiskt samarbete en självklarhet. Långt före fria rörligheter för människor, kapital, varor och tjänster i Europa upprättades passfrihet i Norden. Utbyte och samverkan ersatte misstänksamhet och gränsbevakning.

Men det gäller att hela tiden gå vidare. Fördjupa och förädla. I annat fall är risken stor att formuleringarna och de höga ambitionerna bara uppfattas som vackra ord.

De moderata ledamöterna i Nordiska rådet har lagt fram ett budgetförslag som efterlyser färre men bättre uppföljda projekt. Ambitionen måste vara att göra skillnad, inte finnas med överallt.

Två prioriterade områden pekas ut: Norden som kunskaps- och tillväxtregion, samt undanröjandet av gränshinder. Medborgarperspektivet är det centrala. Hur kan vardagsvillkoren förändras så att människor uppfattar att det har blivit lättare att bo, leva, arbeta eller studera i ett annat nordiskt land än det egna?

Till det kommer ett gemensamt intresse av att slå vakt om och värna miljön, inte minst i och runt Östersjön. I förlängningen väntar också ett intimare nordiskt samarbete på det säkerhetspolitiska området.

Regeringarna samverkar idag inom ramen för det nordiska ministerrådet. Det sker till en årlig kostnad av cirka en miljard svenska kronor (858,6 miljoner danska kronor). Nog borde en besparing på tre procent vara möjlig! Att prioritera hårdare innebär en chans att koncentrera. Det är viktigt att hela tiden fråga efter den nordiska nyttan. Vad kan göras bättre på nordisk nivå än enskilt i varje land – det är frågan för den subsidiaritetsprövning som det nordiska samarbetet bör genomgå, i likhet med det europeiska.

Det finns sektorer som skulle vinna på fördjupat samarbete. Idag lever fler nordiska medborgare utomlands. Folk studerar eller reser omkring. Somliga arbetar medan andra som pensionärer söker sig till sol och värme. Krig och katastrofer kräver omedelbar hjälp. De första dagarnas svårigheter i samband med tsunamin i Thailand eller evakueringen från Libanon visar på tydliga behov av samordning. När exempelvis svensk eller norsk personal bistår folk utomlands borde det vara lika naturligt att omfatta även danska, finländska och isländska medborgare.

Ett område att tydliggöra det nordiska samarbetet inom är just ifråga om ambassader och det konsulära arbetet. Det är en verksamhet förenad med stora kostnader. Samtidigt finns det en styrka i att vara företrädd utomlands istället för att tro att allting kan hanteras från Stockholm eller en annan nordisk huvudstad.

Ambassaden i Berlin kan lyftas fram som ett gott exempel. I nya lokaler samverkar de nordiska länderna. Genom delade byggnader och lokaler utomlands för diplomatisk och konsulär verksamhet kan kostnaderna hållas nere. De nordiska länderna skulle i högre grad kunna fördela olika områden mellan sig där ett land samtidigt är ansvarigt även för de övriga nordiska staternas intressen och kontakter. Genom samverkan kan, trots enskilda staters minskning av egna beskickningar och generalkonsulat, den totala närvaron i form av personal som arbetar för det gemensamma bästa öka.

En sådan lösning förenar två goda ting: Fortsatt fördjupat samarbete med den nordiska nyttan som ledstjärna, samtidigt som offentlig verksamhet utsätts för kostnadspress.