söndag, oktober 28, 2007

Artikel: Tsaren rustar (Utrikesbloggen)

Veckans kolumn på den innehållsrika Utrikesbloggen handlar om läget i Ryssland:

Det militära återtagandet i Ryssland går bra, att döma av rapporteringen vid förra veckans ryssbesök i Stockholm. Under några dagar framträdde ett halvdussin ryska experter vid olika seminarier för att förmedla en uppdaterad bild av de ekonomiska, politiska och militära förändringarna under Putin.

Vitalij Sjlykov, under 30 år GRU-officer och på 90-talet biträdande försvarsminister, följer för ryska försvarsministeriets räkning arméns upprustning. Under en sittning i Rosenbad i regi av Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI och Försvarsberedningen intygade han att den nya armén vid en inspektion av en bas nyligen hade givit ett välutrustat och vältränat intryck.

Det är inte så konstigt med tanke på att försvarsbudgeten under Putin påstås ha ökat med minst 15-20 procent per år, låt vara från en nivå av sönderfall efter Sovjetunionens kollaps.

Kärnvapenupprustningen tar uppenbarligen inte alla nya pengar i anspråk och färdriktningen tillbaka till en slagkraftig armé av sovjettyp är tydlig, så också uttalad av Sjlykov. Han borde veta; på 90-talet tillhörde han dem som larmade om det militära förfallet och nu bekräftar han att de rätta förutsättningarna för reformering etablerats.

Allt det sagda är nog inte desinformation i syfte att blåsa upp Rysslands återkomst som supermakt, redo för nya äventyr i Kaukasus. Man kan bara hoppas att denna nyare bild för svensk del leder till slutsatser om säkerhetspolitiska förändringar i vår nära omvärld. Inte för att hoten mot Sverige därmed direkt skulle ha ökat, men rimligen leder ökad osäkerhet om de ryska maktambitionerna till ett bortre parentestecken kring den förhoppningsfulla perioden då Ryssland antogs vilja och kunna integreras i en europeisk gemenskap på rättsstatlig och frihetlig värdegrund.

Den illusionen – ”hoppets triumf över erfarenheten” som Samuel Johnson kallade önsketänkande - har aldrig präglat den långsiktiga analysen hos våra grannar i Finland och Baltikum.

Kanske får vi veta mer om den ökade kapaciteten i samband med Operation Daggdroppe, när soldater från I 19 i Boden i december åker till Ryssland för att samöva med militär ur ett förband med erfarenhet från Tjetjenien.

Andra seminariedeltagare kompletterade bilden genom att peka på inrikespolitiska förändringar. Utländska investeringar stängs ute från strategiska sektorer, militärens inflytande över forskning och utbildning ökar. Motkrafterna i form av organiserad opposition har inga plattformar kvar, parlamentet är reducerat till ett departement under Kreml. Bristen på pluralism och avsaknaden av ett fritt informationsflöde försvagar möjligheterna till korrigering och moderering.

Samtidigt firar den nya tsarismen till synes ekonomiska triumfer. Det snabbt ökade bytet av västvaluta från råvaruexporten mot kinesiska konsumtionsvaror tillfredsställer en växande medelklass materiella behov. Jämfört med den gamla onda tiden upplevs privatlivet mer fredat och rörelsefriheten större.

Sammantaget har det gjort Vladimir Putin till en populär politiker, i snäv mening en av nutidens mer framgångsrika, åtminstone på hemmaplan. Professor Dmitri Trenin vid Carnegiecentret i Moskva hävdade att 85 procent skulle ha röstat ja, om Putin i en folkomröstning hade bett om en ändring av konstitutionen för att kunna sitta kvar på presidentposten. Om vilket är att notera att sådana siffror också kunde uppmätas under diktaturtiden i öst före Murens fall.

Men om oljepriset börjar falla? Så länge råvaruboomen föder en kommersiell expansion och underblåser en spekulationsvåg i främst byggbranschen fungerar ”kedjebrevet”, och kan göra så länge än med tanke på energimarknadernas omättliga behov. Men utan äganderätt uppstår inga långsiktiga investeringar i högavkastande teknologi och därmed ingen upphinningseffekt gentemot väst, revanschismens mål.

Och hur går det då med legitimiteten hos en regim som baserar sin maktutövning på ”the rule of men” snarare än ”the rule of law”?