onsdag, oktober 10, 2007

Artikel: Oppositionen tystad i Ryssland (Utrikesbloggen)

På den nya sajten Utrikesbloggen.se skriver jag idag en kolumn om vem som bör få Nobels fredspris. Att det inte delas ut postumt hindrar inte att priset kan ges till en organisation som i hennes anda verkar för yttrandefrihet i Ryssland.

http://www.utrikesbloggen.se/

Anna Politkovskaja till minne har en rad riksdagsledamöter nominerat henne till Nobels fredpris i år. Motiveringen är given; som symbol för journalister som mördats i tjänsten skulle ett pris i hennes namn understryka betydelsen av det fria ordet som korrektiv till auktoritära och totalitära regimers maktutövning.

Det är inte vanligt att Nobels fredspris utdelas postumt, men att välja Politkovskaja som mottagare 2007 skulle bidra till att säkerställa spridningen av hennes texter i Ryssland och omvärlden. Det vore en investering i det fria ordet globalt, inte bara i en tidigare diktatur där utvecklingen på demokratiområdet riskerar nya bakslag.

Ännu ett skäl för detta val av fredspristagare är det sorgliga faktum att hon inte är den första och sista journalist som mördas i tjänsten världen runt. Hundratalet kolleger dör och fängslas årligen, tusentals förföljs, inte bara i krigszoner. Ett pris som uppmärksammar detta faktum skulle tjäna som en stark signal till alla dem som arbetar för att sprida yttrandefriheten över världen och försvåra för de makthavare som vill fortsätta att förtrycka sina folk utan besvärande insyn från omvärlden.

Det verkar dock som om vår nominering har föga stöd i hennes hemland. Vid minnesmanifestationen i Moskva på ettårsdagen hade få oppositionella vågat sig ut, desto fler nationalsociala demonstranter i Putins gatutrupper. Det fångar i en kontrastrik bild läget i Ryssland inför duma- och presidentvalen.

Underifrån kommer inget tryck på demokratisering. Det framgår av en undersökning tidigare i år från The EU-Russia Centre. Det visar sig att:

- två tredjedelar av ryssarna inte betraktar sig som européer,
- nästan hälften anser att EU är ett potentiellt hot mot Ryssland,
- en tredjedel avvisar västlig demokrati och föredrar sovjetsystemet,
- åtta av tio känner inget ansvar för samhällsutvecklingen,
- mer än hälften tycker att presidenten helt eller delvis borde ta over rättsväsendet.

Tillsammans med äldre undersökningar om en utbredd längtan efter Sovjetstatens återupprättande och Stalins återkomst tecknas karaktären hos ett folk med andra värderingar än de som följer av liberal västerländsk demokratisyn och marknadsekonomi. Det är illavarslande för framtiden och den tänkta integrationen med väst.

I det korta perspektivet är det ännu värre för den politiska mångfalden i Ryssland. Aktuella opinionsmätningar visar att den liberala oppositionen är reducerad till en existens i marginalen. Med tanke på grundvärderingarna i befolkningen och ingreppen mot varje form av regimkritik är bakslaget för demokratiprocessen föga förvånande, och det finns ingen anledning till optimism heller på sikt.

Belysande är den senaste regeringsombildningen, så tydligt ett led i det kommande omvalet av Putin till tsar fast med en ny titel. De officiella TV-kanalernas hyllningar av Fradkov-regimen och lansering av Zubkov var värdig en statsstyrd television med inspiration från Vitryssland och Nordkorea.

Ändå. I en rapport från tankesmedjan American Enterprise Institute i Washington, DC (A Rogue Intelligence State? Why Europe and America Cannot Ignore Russia, April 2007) påpekar Reuel Marc Gerecht att den ryska ekonomins nästan totala oljeprisberoende gör landets politiska framtid instabil. Dels saknar regimen demokratisk legitimitet, dels råder brist på sammanhållande ideologi som kunde moderera existerande och nya motsättningar mellan olika befolkningsgrupper. Girighet och enmansstyre är en bräcklig grund för ett samhälle i starkt behov av modernisering.

Det sammanhållande kittet utgörs av KGB-staten i ny skepnad; i den styrande tusenmannaeliten anses ungefär en fjärdedel av makthavarna ha en bakgrund i KGB och dess efterträdare. Men den lag och ordning som upprättats under deras styre är inte nödvändigtvis i längden den rättvisa folket kräver i tider av utbredd korruption och rättslöshet.

Men det är klart, finns inga hederliga reportrar kvar att rapportera om verkligheten kommer motståndet mot regimen heller inte att kunna artikuleras. De visste vad de gjorde, de som likviderade Anna Politkovskaja och hennes kolleger Paul Klebnikov, Adlan Kasanov, Peter Babenko, Alexej Sidorov och dussinet andra på listan över journalister mördade under oklara omständigheter sedan år 2000.


PS 12/10: Att fredspriset skulle gå till det politiskt mer korrekta miljöområdet var väntat. Men vi insisterar och omnominerar Politkovskaja till 2008. Eftersom priset inte utdelas postumt har vi löst det tekniskt genom att som mottagare föreslå en stiftelse som verkar för yttrandefrihet i Ryssland i hennes anda.