onsdag, september 05, 2007

Artikel: Bryt kulturvänsterns makt (Axess)

I veckans nummer tidskriften Axess, snyggt omgjord, publicerar jag följande rader om bland annat litteraturstödet:

En vårdag går vi till Bonniers konsthall, ett stort privat kulturinitiativ. I Monica Bonvicinis originella utställning av installationer leds man in i ett stort nästan tomt rum. När ögonen vant sig vid mörkret tänds plötsligt en stor blinkande neonskylt med meterhöga bokstäver, som bildar texten ”NOT FOR YOU”. Effekten är stark, anfallsframkallande.

Ett liknande mottagande fick skriften ”Kulturen 2.0” i vintras, när en grupp moderata riksdagsledamöter i kulturutskottet formulerade en kulturpolitisk hållning i 83 punkter. Ganska försiktig i god kulturkonservativ anda - om jag får säga det själv, som hållit i pennan.

En handgranat i högmässan hade haft en obetydligt högre verkningsgrad. De intellektuella motorcykelgängen osäkrade sina vapen, prospects och hang-arounds gjorde sin plikt. Dag efter dag fördömdes tilltaget i långa texter om hur ointressanta och okunniga dessa kulturbarbarer var; jag räknade till något dussin andnödiga fördömanden i ledande medier.

När chocken hade lagt sig i den kommenterande eliten stod det klart att kulturkritik är förbehållen ”klubben”. Budskapet var övertydligt; NOT FOR YOU. Allt är visserligen åt helvete, men inget ska ändras, framförallt inte av er. ”Kulturen” är vår, det är vi som är ”kulturen”. Det står ju i vinjetten högst upp på våra tidningssidor.

Avståndstagandet var viktigare än ställningstagandet, som det heter i Frederik Stjernfelts och Sören Ulrik Thomsens essäsamling ”Kritik av den negativa uppbyggligheten”.

Visst är det skönt att få det bekräftat – inget får ha hänt sedan 1968. Eller 1974, då de kulturpolitiska målen ristades i sten och därefter har förkunnats från bergets topp av varje ledande teckentydare för att tillrättavisa den irrande folkstammen.

Men vi insisterar. Nu blir det i alla fall en ny kulturpolitisk utredning (för direktiven, se http://www.regeringen.se/sb/d/8770/a/84991). Område för område ska läget granskas, strukturerna synas och regelverken utvärderas. Fungerar institutionerna väl? Kan medborgarnas pengar användas bättre? På vilka verksamheter är det rimligt att satsa mer? Vad bör avvecklas för att bereda plats för det nya livskraftiga? Vilken är politikens roll i förhållande till marknaden? Hur ska kulturskapandet utvecklas som näring?

En delfråga är hur selektiviteten fungerar och balanseras när det görs skönsmässiga bedömningar till grund för hur skattepengar fördelas, och vem som har makten över besluten. Ett exempel att studera kan vara litteraturstödet. Det angivna syftet är enligt kulturrådet att ”stimulera förlagen till en utgivning som präglas av hög kvalitet utan att de vid varje utgivningsbeslut tvingas ta kommersiella hänsyn”.

Förra året förfogade kulturrådet över ett anslag på 35 miljoner kronor för bidrag till utgivning och distribution (bibliotek, bokhandel) av kvalitetslitteratur. Det är inte mycket i det stora, kulturrådets totalt närmare två miljarder i bidragsmedel. Eller hela kulturbudgetens tio miljarder, inkl folkbildningen. Det är en ökning med en halv miljard i den första alliansbudgeten, vilket inte tycks uppmärksammas i den ideliga rapporteringen om ”nedrustningen”.

Det är heller inte särskilt mycket i förhållande till antalet årliga ansökningar (över 1700) eller bifall (cirka 750, varav ungefär en tiondel till den viktiga klassikerutgivningen). Utslaget per titel mindre än 50 000 kronor – i efterhandsstöd, som uppenbarligen kan utebli. Det är knappast tillträckligt för att ensamt avgöra ett utgivningsbeslut eller i längden hålla några källarförläggare vid liv, än mindre några författare som annars skulle slås ut. Eller skulle färre bifall leda till ökat utrymme för det riktigt värdefulla, ungefär som Filminstitutets nya målsättning för produktionsstöd: ”Färre, men bättre filmer”?

Stöd per litteraturkategori 2006 (mkr)

Svensk skönlitteratur 7,3
Översatt skönlitteratur 5,0
Facklitteratur 7,7
Barn- och ungdomslitteratur 6,7
Bildverk 4,2
Klassisk litteratur 3,2
Serier 0,5
Litteratur på invandrarspråk 0,9

Nedbrutet per förlag framstår bidragsströmmen heller inte direkt som något syndafall. Visserligen ligger några av de stora förlagshusen i bidragstoppen, vilket gör att man kan undra om de inte skulle ha råd med smalare titlar även några bidragsmiljoner förutan. Men varför skulle just deras kvalitetsutgivning diskrimineras? Å andra sidan: det blir rätt många goda författarstipendier för dessa pengar …

2004 2005 2006

Albert Bonniers 2 735 2 155 2 512
Norstedts 1 848 1 926 2 101
Alfabeta 1 122 953 1 594
Atlantis 1 238 2 259 1 459
Wahlström & Widstrand 1 549 1 119 1 098
Symposion 1 584 1 045 927

Källa: Kulturrådet (2007)

När det gäller enbart facklitteraturen blir bilden något annorlunda. Till 136 titlar beviljades 2006 knappt åtta miljoner kronor, varav Bonniers andel är minimal. Anmärkningsvärt på båda listorna är Natur & Kulturs ringa intresse av skattemedel.

Att döma av uppgifter från kulturrådet, sammanställda för den moderata kulturkommittén av Riksdagens utredningstjänst (Dnr 2007:1055), fördelades fackboksstödet åren 2004-06 på mer än hundra förlag, bland 250 sökande. I toppen (antal titlar):

Bifall Avslag

Atlantis 38 30
Norstedts 38 20
Ordfront 33 22
Historiska Media 32 43
Daidalos 31 12
Symposion 21 21
Leopard 15 10
Atlas 14 14
Gidlunds 13 13
Nya Doxa 13 9
Wahlström & Widstrand 12 10
Thales 11 2
Artos 10 18

Den som tycker att Sverige är översköljt av populärvetenskapliga frukter och relevant samhällsdebatt i bokform kan förstås tycka att det vore sundare om stödet avskaffades helt; staten ska inte agera smakdomare, särskilt inte när det gäller kontroversiella politiska ämnen. Men som bevis för en gigantisk snedvridning av marknaden förefaller listan inte duga.

Problemet är snarare ett annat. Hur skiljer man en bra bok från en annan? Hur vet man att smakdomstolen, Kulturrådets arbetsgrupp för stöd till facklitteratur för vuxna, verkligen följer urvalskriterierna om ”tillförlitlighet i sak, tillförande av ny kunskap, belysning av nytt område, aktualitet, värde som debattinlägg och populärvetenskapliga kvaliteter” som parametrarna är formulerade?

Det är inget fel på de formella meriterna i arbetsgruppen:

Maud Eduards, professor i statsvetenskap (2004-07)
Astri Muren, professor i nationalekonomi (2007-08)
Hans Ingvar Roth, teol dr, docent i etik (2007-08)
Mohammad Fazlhashemi, docent i idéhistoria (2006-07)
Ann-Sofie Bárany, psykoanalytiker (2006-07)
Mats Granberg, kulturredaktör (2006-07)
Anders Jidesjö, naturvetardoktorand (2006-07)

Om detta är en absolut politiskt korrekt sammansättning undandrar sig min bedömning. Det tycks i alla fall inte som om genusteori och orientalism är orepresenterade ämnen. Risken för programmatisk slagsida, jäv eller vänskapskorruption motverkas förhoppningsvis av ordningen att mandaten är tidsbegränsade och förnyelsen därmed satt i system.

Vid kommande nytillsättningar vore det önskvärt om en bredare kompetens kunde förvärvas när det gäller utgivningstunga områden som historia och internationella frågor. Sannolikt skulle ett bredare fångstnät bland akademierna kunna ge andra namn från forskningsfronten i respektive kategori. Men vem vill ägna all den tid som krävs till att läsa den omfattande utgivningen, vid sidan av sin egen privata och yrkesmässiga läsning?

Det föranleder misstanken att allt inte läses lika noga och att selektionen sker efter egna preferenser snarare än rent professionella bedömningar. Men enligt en ledamot är beredningen lika djup som omfattande, med långa och stundtals heta diskussioner fokuserade just på de uppsatta kriterierna.

Likafullt undrar man hur juryn kom fram till följande beslut, för att ta några exempel från de senaste åren när päron vägts mot äpplen på den litterära vågen:

- bifall till fundamentalisten Tariq Ramadans ”Att vara europeisk muslim”, avslag på Samuel Huntingtons islamkritiska klassiker ”Civilisationernas kamp”.

- bifall till Björn Elmbrants pamflett ”Dansen kring guldkalven”, avslag på Fareed Zakarias internationellt uppmärksammade ”Frihetens framtid”.

- bifall till Olof Palme, avslag på Martin Luther

- bifall till Habermas, avslag på Amartya Sen

Därom vet vi intet, ty domskälen redovisas inte utåt. Det finns säkert goda förklaringar, till exempel att titlarna inte behandlats vid samma tillfälle eller av samma ledamöter. Det är alltså oklart om den gamla bilden av hur vänsterkompisväldet styrde litteraturstödet längre är relevant, eller om andra avvägningsproblem tagit över.

Dessutom finns det förstås en bakomliggande verklighet: vem skriver böcker om vad, vem och vad styr förlagens utgivningspolitik – och recenserandet, som bidrar till uppfattningar om kvalitet? Det är rimligen styrande också för fördelningen av bidrag.

Men det är en annan historia; kanske är kulturvänsterns inflytande över kulturpolitiken inte längre hegemoniskt, NOT FOR YOU-skyltarna till trots. Det är väl det som stör dem så.