fredag, augusti 31, 2007

Artikel: Kulturens entreprenörskap (KvP)

Det behövs fler entreprenörer i kulturvärlden, skriver jag och riksdagskollegan Hans Wallmark i Kvällsposten (23/8):

Jobben blir fler i Sverige, även inom kultursektorn som annars sällan uppmärksammas för sin expansion. Det är mycket glädjande att den goda ekonomin också smittar av sig på kulturen. Det borde skapa utrymme för regeringen att gå vidare med reformer som kan stärka kulturens ställning i samhället i stort. Det finns många spridningseffekter att ta till vara, inte minst för regional utveckling och förädling.

Att skapa kultur är en kreativ näring i det senare ordets dubbla betydelser – som odling och som företagande. Öppna marknader och teknologispridning ökar tillgängligheten till sådana kulturupplevelser som tidigare var förbehållna en överklass. Det innebär att möjligheterna ökar att försörja sig på konstnärskap, från populärmusikens kompositörer till nätsajtkreatörer. Internet bidrar till att binda samman nischpubliker över hela världen, vilka var för sig skulle vara för små som underlag för produktion men som nu går att nå för ofta mindre producenter med begränsade resurser.

Det finns anledning att glädjas över det faktum att de teknologiska genombrotten också lett till politiska förändringar; efter den långa striden mot monopolkramarna har Internet besegrat parabolförbjudarna. Den privata radion och televisionen har berikat etern med ökad variation i utbudet som är större än någonsin och i ökad utsträckning stimulerar till programproduktion i privata bolag, vilket skapar nya jobb i en växande sektor.

Kulturell attraktionskraft stärker regioners och städers tillväxtkapacitet. Kulturturismen är en expansiv industri. Det bidrar till att kulturskapande i växande grad blir en näringsverksamhet och ger kultursektorn ökad ekonomisk betydelse. Inom EU utgör den med sex miljoner anställda 2,6 procent av BNP (2005) och växer snabbare än ekonomin i stort.

Det är ingen tillfällighet att storstadsregionerna har möjlighet att attrahera kvalificerade kulturskapare och kulturentreprenörer, det kulturforskaren Richard Florida kallar ”den kreativa klassen”. Det är angeläget att fler sådana kulturcentra kan växa fram i övriga regioner.

Allt fler svenskar drömmer om att ta steget över i eget skapande. Det talar för fler egenföretagare på hel- eller deltid vid sidan av de fastanställda vid landets kulturinstitutioner och kulturmarknadernas stora aktörer.
I den mån efterfrågan också ökar väntar en expansion för hela kultursektorn. Det kräver förutom reformer av beskattning och trygghetssystem även ökad entreprenörskunskap i de konstnärliga utbildningarna. För att stimulera kulturell sponsring och donationer som privata finansieringskällor krävs också ändrad avdragsrätt för företag och enskilda som vill stödja kulturaktiviteter och institutioner. Det är inte bara en ekonomisk fråga utan samtidigt ett medel att stärka det medborgerliga engagemanget i kultursektorn.

I linje med regeringens ambitioner att öka sysselsättningen borde ligga att genomföra en samlad översyn av skatteregler och trygghetslösningar på kulturområdet i syfte att underlätta småföretagande. Till detta behövs också tydligare regler för avdrag för sponsring och donationer till kulturella ändamål. Sådana skulle bidra till en välbehövlig förnyelse av svensk kulturpolitik.

Föga av den goda kulturen skapas i de politiska organen; kultur är inte detsamma som kulturpolitik. Utsorteringen av det värdefulla är i första hand ingen politikerstyrd process; det samlade betalda kulturutbudet finansieras i Sverige till två tredjedelar av enskilda via marknaderna. Kultursatsningarna uppgår till 45 miljarder kronor via den privata sektorn, 10 miljarder via staten och nästan lika mycket via regioner, landsting och kommuner, totalt 65 miljarder per år.(2005)

Men kulturskaparnas materiella förutsättningar kan påverkas genom politiska beslut. För oss som medförfattare till det liberalkonservativa kulturmanifestet ”Kulturen 2.0” är det självklart att dessa beslut måste spegla den snabba förändring som kulturvärlden och mediemarknaderna genomgår. Det motiverar i sig en uppdatering av den kultursyn som präglat svensk kulturpolitik de senaste decennierna – och en generösare syn på kulturskaparnas möjligheter att leva på eget arbete.