onsdag, juli 25, 2007

Artikel: Stasisvenskarna (SNB)

Sommarvädret lämpar sig utmärkt för läsande och skrivande. Här några rader om aktuell litteratur som jag skrivit för Svenska Nyhetsbyråns prenumeranttidningar ute i landet:

När tar det politiska 70-talet slut? Frågan infinner sig vid läsning av några aktuella politiska böcker. Kanske är det inte en tillfällighet att tre journalister nyligen utgivit berättelser om fenomen med rötter i den turbulenta 68-epoken: DN-kolumnisten Anders Isaksson om den famöse Ebbe Carlsson, SvD-skribenten Claes Arvidsson om Olof Palme och dokumentärjournalisten Björn Cederberg om Stasis svenska kontakter.

Palme-studien är självklart av intresse även tjugo år efter huvudpersonens död. I de stora kulturländerna utges ständigt nya biografier och debattböcker om de stora ledarna, vilket inte avskräcker unga forskare och författare från att kasta sig över vad som kan tyckas vara utslitna objekt för ytterligare försök att fördjupa kunskaperna om berömdheterna. Marknaden tycks aldrig mättad för tjocka volymer om historiens diktatorer och deras leverne.

Claes Arvidsson har ett annat uppdrag, mer analyserande än privatiserande. Folkvalda ledare i små välfärdsstater utgör inte på samma sätt underlag för den stora dramatiken, låt vara att Palmes slut blev nog så dramatiskt. Den förda politiken och retoriken står i fokus, och utgångspunkten är tanken att mycket av det som hände i svensk politik från säg vänsteråret 1968 till Palmes återkomst vid makten 1982 och död 1986 fortfarande har bäring på grundstrukturen i det svenska samhällsbygget. Så är det, och därför är framställningar som Arvidssons värdefulla för den som vill förstå det försvinnande folkhemmet i ett historiskt perspektiv.

Björn Cederbergs rotande i stasiarkiven, i ”Kamrat spion”, tillför inga nya avslöjanden för den invigde. Men skildringen av hur det gick till när DDR:s spionorganisation penetrerade svenskt samhällsliv är en upplysande dokumentation av ett farligt skede i svensk närhistoria. Faktiskt var ett 50-tal svenskar enligt författaren aktivt verksamma för DDR-diktaturens intressen av något tusental ”bearbetade”, att döma av vad som kunnat utläsas av arkiven i Berlin efter Murens fall. Eller vad som sipprat ut efter att västliga underrättelsetjänster lagt beslag på de hetaste akterna.

I en tid när nya generationer svenskar helt saknar kunskap om att det har funnits något som heter Muren, Sovjetunionen och kommunistisk ockupation av östra Europa är det närmast en bildningsinsats som Cederberg gör. Det är ont om nya namn på kontaktpersoner – utöver de från säkerhetstjänstens övervakning redan kända - men de fanns inte bara bland troende i kommunistpartierna utan framförallt i högteknologiskt relevanta företag, fredsorganisationer, media (Aftonbladet nämns) och kultur.

Det senare är Cederbergs specialområde, eftersom han själv umgicks med en ledande östtysk kulturpersonlighet, stasioperatören Sascha Anderson, känd i svenska kulturkretsar på den tid när kulturvänstern betraktade Östtyskland som ett socialistiskt föredöme. Att det inte fanns så mycket mer än elände bakom fasaderna ville de inte se.

Trafiken pågick hela 80-talet. Snart tjugo år senare lär väl föga återstå av de gamla nätverken, men av exemplen kan lärdom ändå dras för nuet och framtiden. Det finns alltid folk som är beredda att av ideologisk övertygelse eller ekonomisk vinning begå politiska brott, vare sig de är elektronikingenjörer, officerare eller religiösa fanatiker.

Kampen mot kommunismen vanns under det kalla kriget av dem som stod på västs sida – nu har fienden andra skepnader och nya motsättningar tar vid. Röda armén och extremvänsterns röda brigader var under decennier reella hot mot friheten i Europa, men demokratierna klarade uppgiften.

Grundproblemet är dock detsamma nu som då, att värna det öppna samhällets mångfald och säkerhet mot totalitära hot och terrordåd. De senaste bombattackerna i London påminner oss om att den kampen är evig, vare sig hoten kommer från islamska extremistgrupper eller rysk revanschism. För medvetenheten om detta är studier av 70-talets hårda politiska systemstrider nyttiga.