tisdag, juni 26, 2007

Artikel: Allianspolitik på väg (Medievärlden)

I senaste numret av magasinet Medievärlden fortsätter jag att skissa på en gemensam mediepolitik för alliansen, som ledamot av den fyrpartigrupp som just nu förhandlar om en sådan:

Så har då regeringen tillsatt en utredare av framtiden för public service-företagen SVT, SR och UR. Rose-Marie Frebran (kd) får ett år på sig och öppna direktiv att på flera centrala punkter ”förutsättningslöst” granska läget och den mediepolitik som framtidsanalysen leder fram till.

Det gäller inte bara på vilket sätt bolagen ska finansieras utan också på vilken nivå. I en tid när SVT:s publiksiffror sviktar är det inte längre lika självklart som förr att dagens apparatskatt (”licensen”) är det bästa sättet att tvinga fram pengar även av dem som inte tar del av SVT:s utbud. När jag satt i SVT:s styrelse på 90-talet brukade dåvarande tv-chefen Sam Nilsson säga att om tittarsiffrorna sjönk under 50 procent skulle licensfinansieringen vara i fara. Och hur är det nu, när mätningarna pendlar nedåt 30 procent?

När regeringen tillträdde i höstas beskylldes allianspartierna för att vilja skada public service. Direktiven understryker motsatsen, att syftet är att tydliggöra uppdraget och värna företagens möjligheter att uppfylla det. Snarare har de senaste veckornas tumult kring SVT:s satsning på så kallad underhållning, tillsammans med SR:s ledningskonflikter, visat vad det är som skadar företagen; inte är det vi politiker.

Frågan ställdes till mig på Tidningsutgivarnas årsmöte nyligen: Hur ser alliansens mediepolitik ut under de kommande åren? Mitt svar var att de många nyfikna, inte minst branschaktörerna, får ge sig till tåls eftersom formuleringen av långsiktiga linjer behandlas i alliansens nytillsatta mediearbetsgrupp.

Om utgångspunkterna för public service råder bred enighet mellan allianspartierna. Självständiga programbolag ska utveckla den särart och kvalitet som förknippas med begreppet. Det är ett brett uppdrag: nyheter, samhällsdebatt, drama, dokumentär, utrikesrapportering, kulturbevakning, barnprogram, med mera – med bevarad folkbildningsambition.

Det innebär en skarpare gränsdragning gentemot kommersiell radio och television, både vad gäller innehåll och finansieringsformer. Det handlar om divergens snarare än konvergens - att understryka skillnaderna i förhållande till reklammediernas logik, estetik och praktik, inte att imitera dem.

Diskussion väntar om hur den privata lokalradions villkor ska kunna förbättras och konkurrensen öka i riksradion. Även detta område bör bli föremål för en skyndsam översyn, med tanke på att samtliga 90 nuvarande sändningstillstånd löper ut sista december nästa år. Här kan möjlighet ges till avreglering och bättre lönsamhet, vilket i sin tur skulle ge underlag för ökad kvalitet i programproduktionen.

Flera kontroversiella frågor hanteras för närvarande på EU-nivå. Det gäller presstödet som regeringen försvarar inför kommissionen, och som nu ska utredas i Danmark. Det gäller statliga Boxers monopol på digital tv-distribution i marknätet. Det gäller fördelningen av radiospektrum mellan gamla och nya medietjänster, där olika intressen ställs mot varandra i en strategisk kamp om framtida utrymme för högteknologisk utveckling.

En akut frågeställning är hur snabbt den återstående reklamskatten kan avvecklas. Ett steg tas med den harmonisering av nivåerna som aviserades i vårpropositionen, men det råder enighet om att nedtrappningen måste gå vidare. En moderat ståndpunkt är att reduceringen för dagspressens del kan finansieras genom en sänkning av de snedvridande delarna av presstödet.

Regeringsdeklarationens ord om att fria medier är grunden för det öppna samhället anger en färdriktning i stort, en princip om att staten inte ska syssla med direkt innehållsstyrning och detaljerade regleringar utan att marknadsbaserade lösningar är att föredra. Det innebär att avstå från politiska ingripanden, till exempel när det gäller kraven på mediekoncentrationslagstiftning eller ingrepp i mediegrundlagarna. Det står inte på alliansens agenda.