torsdag, april 26, 2007

Artikel: Pengar till kulturen (SNB)

Efter presentationen av vårpropositionen skrev jag en artikel för tidningar ute i landet om kulturpolitiken (via Svenska Nyhetsbyrån):

150 nya miljoner till kultursektorn visar att regeringen med vårpropositionen tar ytterligare ett steg mot en offensiv kulturpolitik för alliansen. Bland annat ger grundandet av en så kallad musikerallians utövarna inom musikområdet en förbättrad ställning på arbetsmarknaden, enligt den modell som inrättats även för teater och dans.

I samma riktning pekar kulturminister Lena Adelsohn Liljeroths avisering om en satsning på kultur i skolan, så att fler skolbarn får ta del av kulturupplevelser under skoltid och bättre möjligheter att själva pröva på kulturellt skapande.

Sammantaget ger det en bild av hur alliansens politik växer fram inom ett område som inte tillhörde de förhandlade före valet. Det ledde till problem inledningsvis med oklarhet om prioriteringar, oenighet om förändringar och ministerbyte. Kulturministern har dessutom fått överta en rad surdegar, till exempel mångåriga synder gällande bristande underhåll i kulturfastigheter, pensionsvillkor och kostnader för tvångsutflyttningen av Riksutställningar och Riksantikvarieämbetet till Gotland – problem som nu kommer att lösas efter tolv års socialdemokratiska försummelser.

Ett första steg kunde tas i höstens statsbudget då de statliga kulturanslagen ökade med en halv miljard kronor till över tio, främst i form av ett rejält tillskott till folkbildningen. Till detta ska läggas beskedet nyligen om återbetalning av moms som engångsvis tillför till en rad kulturinstitutioner uppåt 300 miljoner kronor.

Givetvis är önskemålen från kulturvärldens intressegrupper oändligt mycket större. Hela statskassan skulle behöva tas i anspråk för att tillgodose kraven från de röststarka påtryckarna inom de sköna konsterna. De vänsterdominerade kritikerna kommer alltid att hävda att det regeringen gör på kulturområdet är för litet och för sent. Det skymmer inte huvudintrycket av det första kulturåret: maktskiftet utlöste inte det mörker som vänstern skrämde kulturens väljare med utan kan tvärtom ses som inledning till en förnyelse av kulturpolitiken.

Allt är inte en fråga om anslag. Nya tänkesätt behövs också för ett vitalt konstnärligt skapande och det är inte givet att de mål och medel som lades fast på 70-talet ska vara heliga. Följaktligen kommer en ny kulturutredning att tillsättas.

Ett område för förändringsarbete är bibliotekens verksamhet. Bokutlåningen sjunker och medieexplosionen ställer nya krav. En moderat debattskrift, ”Kulturen 2.0” med 83 förslag om en ny kulturpolitik, väckte nyligen irritation hos doktrinbevararna och nyfikenhet bland förnyarna genom att antyda behov av reformer. Det skedde från positiva utgångspunkter - vi moderater älskar biblioteken – medan man från vänsterhåll bara ville vädra det gamla högerspöket avgifter på boklån.

Hela kulturnäringen växer i betydelse för samhällsutvecklingen i Europa, i takt med ekonomisk och social tillväxt. Det ställer ökade krav på kulturskaparna att verka entreprenöriellt och på politikerna att förbättra småföretagarnas villkor även på detta område.

Så anknyter kulturpolitiken till regeringens betoning på arbete, företagsamhet och utbildning som medel att bekämpa det utanförskap som växte under socialdemokratins tid. När skattereformerna nu lägger grunden för fortsatt goda tider i ekonomin ger sjunkande arbetslöshet utrymme att restaurera det svenska kulturarvet och kvalitetssäkra kulturutbudet. Kulturens vänner ska veta att det kommer mera.