tisdag, februari 06, 2007

Artikel: Medievärlden om Dink

I tidningen Medievärldens senaste nummer (2/07) kommenterar jag mordet nyligen på den turkisk-armeniske journalisten Hrant Dink, apropå den riksdagsdebatt jag initierade i förra veckan:

Listan över journalister världen över som mördats för att de yttrat sig fritt får ständigt nya tillskott. Efter Anna Politkovskaja tillfogades nyligen ett nytt namn: Hrant Dink. Under sitt Sverigebesöket före jul yttrade han efter ett seminarium i riksdagen om yttrandefriheten i Turkiet att ”man ska kämpa för sina idéer, även om man riskerar sitt liv”.

Så levde han, så dog han.

Dink hade som kämpande intellektuell i Turkiet många vänner, men också många fiender. Han var drabbad av fyra rättsprocesser som alla bottnade i förbudet att förolämpa turkiskhet (artikel 301). Enligt lagen är det straffbart att offentligt uttala sig nedlåtande om ”turkiskhet”, regeringen, statens juridiska institutioner och säkerhetsstrukturerna. Om nedlåtande uppfattningar om ”turkiskhet” uttalas av en turkisk medborgare utomlands ska straffet ökas med en tredjedel.

2005 dömdes Dink villkorligt till sex månaders fängelse och hade ytterligare ett åtal framför sig. Skälet var hans artiklar om folkmordet på armenier i början av 1900-talet som gjorde honom till måltavla för angrepp från nationalistiska extremister. Även det så kallade socialdemokratiska partiet, av någon anledning fortfarande medlem av socialistinternationalen, har deltagit i hetsen mot Dink.

Efter mordet den 19 januari strömmade beklaganden, fördömanden och krav på en snabb och grundlig utredning in till Ankara från EU-kommissionen, många länder och människorättsorganisationer. Den svenska regeringen uttalade djup bestörtning och framförde kondoleanser till familjen. Utrikesminister Carl Bildt deklarerade att ”genom detta illdåd har Turkiet förlorat en ledande samhällsdebattör och en drivande kraft i reformprocessen”. Sedan dess har en gärningsman gripits och erkänt.

Mordet på Hrant Dink kan öka motståndet mot Turkiets medlemskap i EU, skärpa den politiska spänningen i landet och därmed försvåra kampen för fortsatta reformer. En rad partier försöker inför de val som ska hållas, till president i maj och till parlamentet i slutet av året, rida på en våg av nationalism.

Därför har jag i riksdagen ställt en skriftlig fråga: Hur tänker regeringen inom EU och i den fortsatta debatten om förutsättningarna för turkiskt medlemskap driva frågan om avskaffande av artikel 301 och värnande av yttrandefriheten i Turkiet?

Svaret kan tyckas vara självklart. En imponerande reformprocess har ägt rum i Turkiet de senaste åren under regeringen Erdogan, därav den fortsatta tilltron inom EU till att ett turkiskt medlemskap småningom ska bli möjligt. Men artikel 301 är en omöjlighet i en västerländsk gemenskap och måste snarast bort. Dessutom måste EU klargöra att ett land där hets och våld mot journalister och författare tillhör vardagen inte har klarat av en grundläggande uppgift i en demokratisk rättsstat – att skydda yttrandefriheten.

(Utrikesminister Carl Bildts svar, se nedan)