fredag, december 08, 2006

Artikel: En ny svensk Rysslandspolitik (SvD)

Dagens Brännpunkt i SvD publicerar denna min artikel om läget i Putinland:

Sverige behöver en ny Rysslandspolitik. Den gamla är förbisprungen av verkligheten. En ny regering har chansen att forma en ny doktrin, fri från det gångna decenniets solskensteorier.

Nästan dagligen rapporteras avsteg från den väg de förhoppningsfulla trodde skulle leda till demokratisering av Ryssland. Morden på vice riksbankschefen Andrej Kozlov och journalisten Anna Politkovskaja är de senaste symbolerna för återgången till ett auktoritärt styre.

Mot den bakgrunden ter sig talet om ”gemensamma värden” obsolet och kan inte ligga till grund för en relation mellan EU och Ryssland. Än mindre kan Sverige fortsätta att blunda för en ökad rysk militär närvaro vid gränsen till Natoländerna på andra sidan Östersjön.

Förre Moskva-ambassadören Sven Hirdman har nyligen liknat varningar för Putinregimens agerande för gammaldags ”rysskräck”. Det gör ett egendomligt intryck för att komma från någon som borde veta bättre efter att i tio år ha varit ytterst ansvarig för rapporteringen därifrån. En annan bild tecknas i Anna Politkovskajas bok, Putins Ryssland. Alla som läser hennes vittnesbörd om militären, korruptionen och girigheten förstår varför hon blev mördad för två månader sedan.

Under Putin har yttrandefriheten beskurits. Tidigare oberoende tv-kanaler och tidningar har underordnats centralmakten. Ett antal journalister har dödats efter befrielsen från sovjetväldet. I den akademiska världen odlas enligt författaren Arkadij Waxberg en ”spionhysteri” med aktiva insatser från högsta ort för att på falska grunder fängsla forskare och skrämma yngre vetenskapsmän från internationella kontakter. Waxberg kopplar samman kampanjen med pågående militär upprustning.Vem kan mot denna bakgrund utesluta ett mer aggressivt Ryssland? Det skulle leda till ett nytt säkerhetsläge i ett Europa med försämrade relationer till USA.


Ett utrikespolitiskt splittrat Europa är fullt förmöget att underskatta hotet från ett revanschsökande Ryssland. För att inte tala om ett demilitariserat Sverige, att jämföra med Finland som bevarar en flera gånger större stående armé med mångdubbel kapacitet för mobilisering.Högst upp på ryssarnas önskelista står drömmen om att återfå ställningen som supermakt (Foreign Affairs, maj 2004). Lenin och Stalin placeras på topplistan över nationens hjältar. Bara några procent finner det viktigt att Ryssland uppfattas som fredsälskande. En av tio känner sig som europé. Det tyder på att Ryssland har lång väg kvar till den värdegrund som europeisk integration vilar på.

Att de fria organisationernas (NGO) arbetsmöjligheter nu beskärs, tyder på att regimen vill distansera sig ytterligare från väst. Ett annat tecken är att de extrema nationaliströrelserna växer, med ett ökat antal rasrelaterade och negligerade brott till följd. Tortyren i fängelserna fortsätter.

Putin själv bekräftar den växande klyftan i en cirkulationsartikel inför toppmötet mellan EU och Ryssland (24/11): ”När gemensamma värden diskuteras måste man också ta hänsyn till den europeiska civilisationens mångfald. Det vore meningslöst och felaktigt att påtvinga varandra konstlade normer.” Konstlade? Hur rimmar den inställningen med Rysslands ratificering av konventioner för politiska fri- och rättigheter?

De ekonomiska relationerna till Europa är centrala för den ryska elitens möjligheter att fortsätta berika sig. EU borde genom ett samlat agerande kunna utnyttja detta beroende istället för att uppträda splittrat efter egna nationella intressen. Problemet är att många i väst vill vara med i dansen kring oljans och gasens guldkalv. De bör studera en aktuell rapport, ”The Russians Are Coming” från The Economists Intelligence Unit, som varnar för den ryska strategin att vinna inflytande via sina globalt opererande statsföretag. Dessa konkurrerar inte på lika villkor med västliga företag som kontrolleras av spelregler för ett transparent företagande.

Mycket riktigt har företrädare för Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) varnat för de ryska möjligheterna att använda energivapnet för att splittra EU. Som färska exempel visar är det inte fråga om hjärnspöken. Det ryska uppträdandet mot Georgien, Ukraina, Lettland och Moldavien understryker att det finns skäl för ett gemensamt nordisk-baltiskt uppträdande istället för att delt och styckevis sätta sig i knäet på vad som kan visa sig bli ett gasmonopol likt oljans OPEC.

Innan arbetet går vidare med att förnya samarbetsavtalet mellan EU och Ryssland behöver läget klarna om färdriktningen efter att en ny president valts 2008. En kontrollstation blir att studera hur Kreml skapar en kommande flerpartifasad med Putinlojala grupperingar i parlamentsvalet nästa år.

Ett särskilt kapitel i den nya svenska Rysslandspolitiken bör ägnas biståndsverksamheten. En interpellationsdebatt med biståndsminister Gunilla Carlsson i riksdagen den gångna veckan handlade om behovet av att stärka stödet till grupper som arbetar till skydd för de politiska fri- och rättigheterna. Statsrådets svar på min fråga ingav hopp om en rörelseförskjutning i den nuvarande politiken i den riktningen.

Biståndet till Ryssland ter sig bisarrt mot bakgrund av behovet av insatser för världens fattigaste. Att då fortsätta att pumpa in pengar i det rika Ryssland - 340 mkr 2005 och drygt 400 mkr 2006 - är inte en korrekt prioritering. En förtida avveckling skulle göra att pengar kunde överföras till mer angelägna ändamål. Förhoppningsvis får det nyinrättade institutet för biståndsrevision i Karlstad, Sadev, i uppdrag att kritiskt granska även Rysslandsbiståndet.

Hundratalet miljoner till investeringar i rysk infrastruktur borde landet svara för av egenintresse, låt vara att även vi får en bättre Östersjömiljö genom att S:t Petersburg renar sina utsläpp. Men det innebär samtidigt mer pengar över till regimens upprustning av militärmakt och säkerhetsorgan, vars växande makt går på tvärs med ambitionen att stärka de demokratiska krafterna.

Det är inte i Lenins och Stalins Ryssland som journalister mördas och opposition tystas. Det är i dagens Ryssland. Det är dagsfärsk materia, inte sekelgammal. Regeringen har anledning att fundera över vad som händer med våra möjligheter att stödja enskilda grupper och individer som verkar för en demokratisering – om dessa grupper systematiskt upplöses.

Mordet på Anna Politkovskaja riskerar då att bli inte bara en symbol för nuet utan också en signal om framtiden. Som hon själv skriver om Putins Ryssland:

”Vi har reagerat både lojt och skrämt på hans agerande och tal. Vi har visat rädsla för tjekisterna som tagit makten. Och därmed har vi bara stärkt dem i deras vilja att behandla oss som boskap. KGB respekterar bara den starke; den svage blir slukad. Det borde vi veta bättre än andra.”

Eller hur, utrikesministern?