tisdag, februari 07, 2006

Artikel: Pressen kom före partier (Liberal Debatt)

För den som är intresserad av liberal samhällsdebatt rekommenderas en färsk bok om den liberala pressens senaste hundra år. Om denna har jag skrivit en artikel i senaste numret av Liberal Debatt (1/06), en tidskrift som går att prenumerera på (200 kr till pg 65 46 96-4):

Det är ingen tillfällighet att hundraårsfirandet av den fredliga upplösningen av unionen med Norge 1905 sammanfaller med Sveriges vänsterpressförenings jubileum. Unionsfrågan var en del av det förra sekelskiftets politiska formatering och bidrog i hög grad till att förena den liberala pressen i en samlad attack mot de konserverande krafterna för att driva på också i rösträttsfrågan.

Om detta finns nu en publicistisk historik nedtecknad i antologins form: Stridsfrågor och stilbildare. Liberal press i 100 års samhällsdebatt (Uppsala Publishing House) med Olof Kleberg som redaktör. Drygt ett dussin uppsatser ger inte bara en bild av hur den politiska opinionsbildningen har utvecklats över decennierna utan också ett genomdrag av svensk politiks stora stridsfrågor under seklet.

”Före partierna fanns den liberala pressen” konstaterar Hans Bergström i inledningen, vilket kan tjäna som bokens credo. Visserligen fanns intima personsamband mellan parti och press – en av föreningens grundare, Karl Staaff, blev samma år statsminister och många redaktörer har genom åren också varit riksdagsledamöter - men de liberala och frisinnade tidningarna var egna storheter där de verkade, naturligt nog eftersom många av dem hade tillkommit under 1800-talets strid för tryckfriheten mot statsmakten.

På motsvarande sätt kan sägas att även högertidningarna föregick partibildningen; många av dem har sina rötter i 1800-talet medan allmänna valmansförbundet, föregångaren till dagens moderata parti, fyllde hundra förra året. Medan socialdemokratin hade den omvända tågordningen – tidningarna var partiets vapen i kampen om väljarna snarare än läsarna och definierades mer av partiintresset än publicistiska idéer. Det säger något om varför den liberalt färgade pressen nu som då omfattar halva tidningsmarknaden, medan den socialdemokratiska snart är nedlagd.

På de flesta tidningsorter har det tidiga marknadsövertaget bestått, och det har i sin tur etablerat vad Bergström kallar ”en tredje kraft” mellan fack och näringsliv. Men den kraften håller nu på att försvagas i takt med att underhållning och utslätning tar över idéernas roll i publicistiken. Bergström hämtar i en välriktad spark ett exempel utanför den liberala sfären: ”Schibsted kan uppdra åt en av sina tidningar i Sverige att vara regeringsorgan och till en annan att vara oppositionsorgan. Det är detsamma som att säga att ingetdera uppdraget grundas på någon övertygelse hos uppdragsgivaren.”

Nå, vad ska man då säga om de liberala stiftelser som under de senaste åren köpt sina a-presskonkurrenter, och om det konglomerat som nyss förvärvade centerpressen till kraftigt överpris?

För historielösa läsare rymmer boken flera bildande avhandlingar, kanske någon för mycket om sekelskiftet och någon för litet om andra halvan av 50-talet, då Sveriges statsminister borde ha hetat Bertil Ohlin, om det inte hade varit så att Hedlundcentern hade splittrat den borgerliga övervikten i andrakammarvalen. Desto värdefullare för eftervärlden är Sverker Oredssons dokumentering av Europafrågan, Olof Klebergs avsnitt om Vietnamkriget, Kersti Ullenhags om löntagarfonderna och Anders Wettergrens om kärnkraften. Det var stridsämnen som inte bara splittrade den liberala pressen utan hela nationen.

Mest underhållande är Barbro Hedvalls skildring av hållningen till regeringsskiftet 1976. När efter 44 års väntan flertalet av väljarna äntligen bestämde sig för att det var dags att bryta det socialdemokratiska maktmonopolet och åsamka Olof Palme hans tredje raka nedgångsval toppade Expressen med löpet ”Spola Bohman”. Det kan i ljuset av det borgerliga samarbetet både under regeringsåren 1991-94 och dagens alliansbildning vara värt att påminna sig den del av folkpartiet och den liberala pressen som hellre åt mask än samarbetade med ”högern” och föredrog en koalition mellan fp och s, ett evigt s-regerande före maktskifte.

Hedvall tangerar med förtjänst även det centrala ämnet marknadsekonomins renässans på 80-talet och dess genomslag i den liberala pressen. Det gällde inte bara privatiseringsdebatten där enskilda liberala opinionsbildare gick i spetsen, typ Janerik Larsson och Carl-Johan Westholm, utan det näringslivsinspirerade idéflödet i stort, liksom hela det nationalekonomiska paradigmskiftet. För proportionernas skull hade den ekonomiska politiken förtjänat en utförligare behandling, men den kanske inte engagerade just vänsterpressens förening.