onsdag, januari 25, 2006

Artikel: Avskaffa presstödet! (DN Debatt)

Presstödsutredningen är avslutad och betänkandet överlämnat. Nedan den artikel på DN Debatt (10/1) där jag och Birgit Friggebo (fp) redovisar vår gemensamma reservation mot att fortsätta halvmiljardrullningen.

Sedan ett år tillbaka har den parlamentariskt sammansatta utredningens nio ledamöter granskat det nuvarande presstödet som efter mer än 30 års subventionspolitik förbrukar över en halv miljard kronor per år. Vi vill som reservanter uttrycka vår besvikelse över att utredningens majoritet inte velat medverka till några väsentliga förändringar av ett system som i huvudsak spelat ut sin roll.

Att vänstermajoriteten skulle landa i en konservering var i och för sig ingen överraskning. Regeringen angav via utredningens direktiv i oktober 2004 att några större förändringar inte efterfrågades. Och av naturliga skäl består ännu en tid egenintresset hos den permanenta presstödskoalitionen mellan s (som vill ha pengar till Dala-Demokraten med flera s-tidningar) och c (som vill ha pengar till Skånska Dagbladet med flera c-tidningar).

Det låsta läget är beklagligt. Från liberala utgångspunkter borde det selektiva direktstödet till svensk dagspress av principiella skäl avvecklas. För att ge de berörda tidningsföretagen tid för anpassning kunde avvecklingen ske genom en successiv nedtrappning av driftsstödet under kommande mandatperiod, samtidigt som reklamskatten avskaffas.

Vi menar att det inte är statens uppgift att år efter år med över 500 miljoner kronor per år av skattemedel gynna vissa privata medieföretag på andras bekostnad och därigenom snedvrida villkoren för konkurrensen om läsare och annonsörer. Att täcka kostnaderna för privatägd medieproduktion bör på en högkommersiell konkurrensmarknad vara en angelägenhet mellan producent och konsument, i tryckta medier mellan utgivarna och läsarna/annonsörerna.

I en medievärld med en allt snabbare förändringstakt har de ursprungliga motiven för detta snedvridande producentstöd passerats; det som skulle fungera som hjälp till självhjälp för omställning under en övergångsperiod har istället blivit ett permanent förlusttäckningsbidrag med partipolitisk slagsida. Ändå har detta stöd inte kunnat förhindra nedläggning av tidningar som saknat marknadsförutsättningar, till exempel socialdemokratiska Arbetet i början av detta decennium. Det var heller inte den ursprungliga avsikten med stödet när det skapades – efter det att en stor del av högerpressen slagits ut under decennier av strukturrationalisering.

Även mångfaldsargumentet kan i takt med medieexplosionen anses överspelat. Tidningarnas ledarsidor är förvisso fortfarande viktiga för opinionsbildningen, men åsiktsjournalistiken har i takt med avpartifieringen av tidningarna tagit sig nya former på debattsidor och i kolumner. Det råder ingen brist på mångfald i åsiktsbildningen i svensk samhällsdebatt i stort, vilket även vår utredning noterar:

”Mot bakgrund av datoriseringen i samhället och den ökande räckvidden av Internet framstår numera kostnaderna för en enskild att publicera och distribuera information elektroniskt som överkomliga. Ur ett kostnadsperspektiv torde det därför inte längre finnas några egentliga hinder för enskilda att komma till tals och nå ut till ett stort antal människor.”

Professionaliseringen av medierna innebär också att dagens publicistiska verklighet är en annan än då stödverksamheten inleddes. Idag utgår nyhetsarbetet sedan länge från andra värderingar än under den tid då framförallt socialdemokratiska tidningar var partipolitiskt orienterade. Den dokumenterade vänsterdominansen i journalistkåren och den politiska korrekthetens konformism är i detta avseende ett större mångfaldsproblem än ägandeförhållandena.

Vi kan bara instämma i vad medieforskaren Lars Nord, docent vid Mitthögskolan, konstaterar i boken Den skånska modellen (2003):

”Mediepolitiken i form av presstödet bygger i stort på en partipressmodell som inte längre existerar, och då den moderna dagspressen inte har samma politiska orientering och centrering får inte den mediepolitiska insatsen samma betydelse för den politiska mångfalden på pressmarknaden ... Mycket talar för att marknadsutvecklingen i ökad utsträckning styrs av en egen logik isolerad från de mediepolitiska ambitionerna.”Till detta kommer att de statliga subventionerna numera, efter de senaste årens väsentliga ägarförändringar i en rad understödsföretag, i allt högre utsträckning på alltfler orter tillfaller vinstrika mediekoncerner. Vi menar att det fortsättningsvis inte är en ansvarsfull användning av skattebetalarnas pengar.

Vi vill också lyfta fram det utrymme för måttliga prishöjningar som på marknadsmässiga villkor skulle kunna förstärka tidningsföretagens ekonomi, inklusive stödpressens. Den prenumererade dagstidningen, hemburen till hushåll som trots det tilltagande mediebruset fortfarande ser tidningen som en självklar del av dagsritualen, är en suverän produkt till en låg daglig kostnad, särskilt i jämförelse med andra utgifter i hushållens växande mediebudgetar.

Att döma av direktiven till denna utredning var det emellertid inte regeringens avsikt att låta granska presstödet förutsättningslöst. Det hade varit på tiden efter mer än 30 års subventionering med många miljarder kronor och med tio års erfarenheter sedan föregående pressutredning. Istället är regeringsperspektivet fortfarande tillbakablickande och teknologiskt begränsat. Den fortsatta stödverksamheten förefaller som bärande princip ha bevarandet av dagens press i hopp om att förlänga stödtagarnas överlevnad. I väntan på vad?

Riskerna med denna konservatism är dessbättre noterad i utredningen, dock utan att några slutsatser dras:

”… ett stöd som lämnas till tidningar som inte har någon utvecklingspotential kan också riskera att hämma utvecklingen och nyetableringen av tidningar med mera gynnsamma förutsättningar att bedriva en framgångsrik tidningsutgivning.”

En liknande bedömning gjorde Konkurrensverket i en analys av presstödet för några år sedan (Konkurrens och samarbete inom medierna, 2003):

”Stödet har knappast uppfyllt sitt ursprungliga syfte att bevara ett stort utbud av olika dagstidningar på de lokala marknaderna. De modeller för tidningssamgåenden som vuxit fram på senare tid tillförsäkrar köparen driftsstöd fastän förvärvet leder till en ökad ägarkoncentration. Reglerna för stödet kan antas försvåra etableringen av nya tidningar och kan ha haft en konserverande effekt på tidningsmarknaden.”

Utöver det selektiva direkta driftsstödet omfattar dagens subventionspolitik även distributionen av dagspress. Vad gäller detta distributionsstöd menar vi att denna generella subvention har nått målet att stimulera tidningsföretagen till samverkan och därför borde kunna upphöra, särskilt som de största bidragen går till de största tidningarna.

Vi noterar även på denna punkt Konkurrensverkets bedömning, med förord för en genomgripande ändring eller avveckling av stödet:

”Stödstrukturens utformning kan således ha hindrat utvecklingen mot en mer rationell tidningsdistribution och bidragit till att företagen i ökad utsträckning anpassat sig efter stödformerna.”

I detta inkluderar vi erfarenheterna av det särskilda distributionsstödet på lördagar, som inte heller är entydigt positiva. Statskontoret har hävdat att stödet ”inte givit avsedd effekt”. I Presstödsnämndens skrivelse till regeringen 2003 konstateras att ”inte någon abonnent vars lördagsutdelning tidigare upphört har på grund av stödet åter börjat få utdelning på lördagar”. Följande år redovisar nämnden att ”endast ett fåtal, ca 250 abonnenter, genom stödet återfått sin lördagsutdelning”.

Det är ett magert utfall i förhållande till kostnaden, cirka 10 miljoner kronor per år, särskilt som nämnden också deklarerar att den inte kan bedöma hur många abonnenter som skulle bli utan lördagsutdelning om stödet upphörde. Vidare noterar nämnden att ”endast ett mindre antal tidningar anser att konstruktionen av stödet är rätt utformat”. Tidningsutgivarna instämde tidigare (Presspolitikens dagsfrågor, 2003): ”Även om syftet har varit gott har den modell som valts för att fördela detta stöd inte varit så lyckosam.”

Det borde, menar vi, ha lett till några slutsatser om förändringar, men icke.

På en punkt hade vi velat se ett utförligare förslag: frågan om stöd till medier inriktade på etniska minoriteter, ett stöd som idag uppgår till cirka 15 miljoner kronor per år. Till skillnad från det kommersiella området finns här ett offentligt intresse av riktade åtgärder och därmed skattefinansiering. Men med tanke på det väl belagda faktum att stora grupper snarare än dagstidningen har andra medier som huvudkälla för sin omvärldsinformation skulle saken förtjäna ett bredare grepp än att begränsas till enbart tryckta medier. Med tanke på den snabba utvecklingen i den digitala världen borde nya stödformer kunna utvecklas inom ramen för integrationspolitiken.

Birgit Friggebo
Ledamot (fp) Presskommittén
F d kulturminister

Mats Johansson
Ledamot (m) Presskommittén
F d pol chefredaktör Svenska Dagbladet