fredag, december 09, 2005

Artikel: Ny bok om Palme (Smedjan)

Statsvetaren Ann-Marie Ekengren har publicerat en studie av Olof Palmes utrikespolitiska linje på två områden: Europapolitiken och biståndet. Om denna bok skriver jag i nättidskriften Smedjan:

"Om Olof Palme, en svensk statsminister som mördades 1986, har det skrivits rätt lite. Främst har det handlat om impressioner, nedtecknade av journalister som Bertil Östergren, Christer Isaksson och Björn Elmbrant, eller vänböcker av sympatisörer. Det är märkligt med tanke på Palmes betydelse för socialdemokratin under lång tid, men även i ljuset av de förändringar av svensk utrikespolitik som ägde rum under hans tid vid makten.

Framförallt saknas hans egen skildring av inifrånperspektivet, dagboksnoteringarna, memoarerna – det som aldrig hanns med på grund av skotten på Sveavägen den där svarta februarinatten. Hans med- och motståndare har heller inte varit särskilt utförliga.

Förklaringen till det relativa ointresset är inte alldeles enkel att sätta ord på. Frånfället dämpade länge en öppen debatt om hans gärning. Men läget kanske håller på att ändras. Ett tecken i tiden är att det nu i alla fall vid Göteborgs universitet finns ett forskningsprogram, Olof Palme i sin tid, som med statsvetenskapens verktyg försöker kartlägga hans agerande och relatera det till idéernas betydelse.

Ett resultat är fil dr Ann-Marie Ekengrens undersökning om två politikområden som under några decennier i hög grad kom att bära hans personliga signum: vändningen bort från Europa, trots att en majoritet av svenskarna var för medlemskap i unionen, inklusive sannolikt Palme själv. I kontrast byggdes kontakterna med den fattiga världen ut via biståndet till marxist-leninistiska diktaturer, trots finansminister Gunnar Strängs motstånd.

Det blir en rätt deskriptiv framställning som måste få den som inte själv har upplevt Palme i aktion att undra i vad hans storhet låg. Här framträder dilemmat för alla som studerat hans epok – att han så utpräglat var det talade ordets man, en av svensk politiks stora retoriker. När man sedan läser hans tal reser sig frågetecknen kring vad det egentligen var som så kunde tända både hans anhängare och vedersakare.

Det var enligt min mening inte främst substansen. Förvisso fanns det ofta en obalans i ställningstaganden i sak, men de får betraktas som underordnade det som verkligen satte sinnen i brand: den militanta stilen, anspråken på hegemoni, personangreppen, dubbelheten; å ena sidan kraftfulla pläderingar för ”befrielse”, i Sydafrika och Vietnam, å andra sidan ett gullande med diktatorer som Fidel Castro. Brobyggarpositionen - att få spela en roll i världen mellan nord och syd, mellan öst och väst - innebar ett djärvt steg bort från den traditionella icke-interventionen under neutralitetens bekvämlighetsflagg. Det var en stolt ambition för ett litet land, men blev i längden svår att hantera konsekvent.

Istället för en bred förankring av den officiella linjen i riksdagen polariserade Palme alldeles på egen hand utrikespolitiken. Till en början kan det förstås som en taktisk nödvändighet, som en avbäring av vänstervågen kring 68-åren. Kommunister kunde givetvis inte ges monopol på att förleda ungdomen i frågor som avkolonialisering, internationell medvetenhet och kamp mot rasism. I samma veva eskalerades därför den olagliga åsiktsregistreringen och övervakningen av extremvänstern via den utomlagliga organisationen IB.

I botten fanns hos Palme och många av aktörerna kring honom en äkta känsla av rättfärdighet, att socialdemokratin representerade godhetens kraft, med vilken världen kunde frälsas från ondo, på den enda vägen mellan öst och väst. Men säkert fanns där också baktanken att en gång för alla krossa högern med hjälp av den revolutionära tidsvinden. Drevet skulle gå mot Bohman, Bildt och alla andra som vågade ha en avvikande mening under det som var menat att bli en tystnadens konformism.

Sällan har väl ett svenskt politiskt projekt fått sådan motsatt effekt. Palme tappade väljarstöd i tre val på raken 1970, 1973 och 1976 och socialdemokratin förlorade till slut regeringsmakten efter 44 år. Det tidigare samarbetet med centern hade brutit ihop och borgerligheten tvingats samman i insikten om att vandringen in i enpartistaten måste stoppas. Fondsocialismen mobiliserade företagarna till aktivt motstånd så till den grad att glöden ännu inte helt har gått att släcka, trots avsevärda försök på senare år.

Till inte ringa del kom utrikespolitiken efter Palmes återkomst under 80-talet att bli en belastning för socialdemokratin snarare än en tillgång. Borta var befrielseromantiken när revolutionerna övergick i terror. Reagan och Thatcher underblåste den ideologiska renässansen för marknadsliberalismen över hela världen. Det kalla kriget höll på att vinnas av väst och snart skulle Palme inte ha några vänner kvar att bygga broar till.

I Europapolitiken blev socialdemokratin alltmer akterseglad, för att inte säga desorienterad. Terrängen stämde inte längre med socialdemokratins karta, vilket öppnade för moderat offensiv. Inte minst gällde det utvecklingen i Baltikum som man har svårt att tro att Palme skulle ha hanterat så fyrkantigt och okänsligt som senare blev fallet inom socialdemokratin under befrielsen.

Om återkomstens politik har Ekengren inget att berätta, eftersom framställningen koncentreras till 60- och 70-talet. Med den begränsningen ges en bild av hur Palmes utrikespolitik kan förstås och försvaras av dem som sympatiserar med den.