tisdag, november 15, 2005

Artikel: Ringholm hade inte bara fel (Sunt Förnuft)

Medborgarnas sjunkande förtroende för polisen är ett växande problem, inte bara för den ansvarige ministern Bodström. Om detta skriver jag en kolumn i senaste numret av skattebetalarnas Sunt Förnuft:

Vice statsminister Bosse ”Ring-så-snackar-jag” Ringholms inhopp som vikarierande polisminister en kort stund i september blev inte så lyckat. Hans slöförklaring av den svenska poliskåren i allmänhet och jackpotkonstaplar i synnerhet har en gång för alla givit den politiska dubbelmoralen ett ansikte. Men hade han så fel när han tänkte alltför högt?

Poliser är väl som folk är mest. Det finns duktiga, flitiga och erfarna bovjägare. Så finns det kategorin rötägg inom kåren som borde sorteras ut snabbare än vad som kan ske i dag under iakttagande av arbetsmarknadslagstiftningen.

Däremellan rör sig ett stort skikt normalpresterande i den takt och form som systemet medger och incitamenten lockar till. De har ju sitt att tänka på; rätten att vara sjukledig, hemma för vård av sjukt barn, borta på planeringskonferens eller facklig kurs eller fortbildning eller bara kompledig. Och på jobbet blir det väl en del möten om könsmaktsordningen, etnisk sensitivitet och ökat miljömedvetande.

Inte undra på om pappershögarna växer, så att det inte hinns med att titta bakom alla skynken som ”tobakisterna”, detta exotiska folkslag, luras med.

Ringholms misstag var att rikta kritiken mot individnivån, något han aldrig skulle göra genom att till exempel skylla bristerna i sjukvården på vårdbiträdenas alltför saktmodiga tömmande av bäcken. Men när det gäller stora starka karlar går det an.

Att döma av regeringskollegan Bodströms budgetframställning är kritiken dessutom oberättigad i stort. Allt fungerar i den bästa av världar där justitieministern befinner sig. Där har nämligen ”den totala brottsnivån planat ut” efter 1990 (hur nu en nivå kan plana ut). Brott mot person har inte ökat, hurra, och tillgreppsbrotten minskat. Svenskarna uppges vara bland de tryggaste medborgarna i världen, även utomhus på kvällen.

Kort sagt, vi påstås alltså få god valuta för pengarna, för närvarande 15-16 miljarder kronor om året till polisen och totalt närmare 30 miljarder till politikområdet Rättsväsendet. Bara de kunde plocka in lite fler spelautomater!

Frågan är om målsägarna i 67 000 anmälda misshandelsfall under 2004 instämmer. Siffrorna över antalet fängelsekunder talar också ett annat språk, en kraftig ökning under senare år till en medelbeläggning på 4 700 personer. Förgrovningen framtvingar inrättandet av ännu en säkerhetsanstalt. Förhoppningsvis tänker man där på att låsa dörrarna så att polismördarna inte kan rymma lika lätt nästa gång.

Och vad säger de drabbade i de cirka 1,2 miljoner övriga brottsfall som anmäldes förra året? Kanske gör de en annan bedömning än regeringen eftersom uppklaringsprocenten bara är i snitt 15 procent. För dem är det nog en ringa tröst att den officiella siffran anges till 30 procent i så kallad total brottsuppklaring. Det är ett mått där man fiffigt nog räknar även nedlagda utredningar som ”tekniskt uppklarade”.

Ett fall som lär finnas registrerat endast i det obekanta mörkertalet rör grannfastigheten. Där drevs tidigare i år en brottslig restaurangverksamhet med illegal spritutskänkning i ett av stans större svartbyggen. Upplyst om detta och om brandfaran i dess uteservering blev svaret från polisen att den inte kunde prioritera sådant. Mina grannars rättsuppfattning fick sig ytterligare en törn när uteserveringens halmtak mycket riktigt brann upp.

Samma svar från polisen fick den bekant i vars lägenhet inbrottsförsök pågick. Ty polisen har inte tid att ”åka på inbrott”, inte ens medan de pågår. Någon har bestämt sig för andra prioriteringar. Hade det varit min lägenhet skulle jag ha velat veta vad denne någon heter och var han bor.

För egen del präglas min bild av den svenska ”rättvisan” av det senaste inbrottet i familjens bil. Eller rättare sagt försöket; när bilen stod nattparkerad kastade en missbrukare en tidig morgon en stor sten genom en ruta. En förbipasserande medborgare grep mannen, brottade ned honom på gatan och anropade polisen. Dess ankomst dröjde, varför den ansvarskännande medborgaren stoppade en taxi och med chaufförens hjälp förvarade tjuven inlåst i taxin tills patrull anlände.

Någon rättegång blev det aldrig. Trots att brott kunde styrkas avskrevs vår anmälan, inklusive kravet på minimum självrisken i försäkringen i skadestånd. Åklagaren motiverade beslutet med att den gripne ändå skulle åtalas för grövre brott.

Det är en intressant princip. Helt i onödan riskerade alltså den ingripande medborgaren livet för att upprätthålla ordningen i kvarteret. Det gör han nog inte en gång till.

Och brottet är ju uppklarat.