torsdag, november 10, 2005

Artikel: Sossen Göran Hägg (Smedjan)

Författaren Göran Hägg har skrivit en bok om socialdemokratins Sverige, en missad chans till samhällskritik, enligt min recension i Timbros nättidning Smedjan:

Resan genom Nostalgi-Sverige kan göras på olika sätt. För egen del gjorde jag på 90-talet i minnesboken ”De svarta åren” en tripp i de vänsterextremismens träskmarker som omgärdade folkhemmet åren kring 1968. Författaren Göran Hägg väljer i ”Välfärdsåren. Svensk historia 1945-1986” ett mer gråsossigt perspektiv.

Det är välskrivet, bitvis småkul – och förbluffande konventionellt. Så är Häggs utgångspunkt också att jämställa epoken med stormaktstiden; huvudtesen är att välfärdsstatens expansion kommer att bli lika hyllad i efterhand som när den förra ”svenska” modellen erövrade halva Europa.

De nostalgiska avsnitten från Sigge Fürst till The summer of love, från Frukostklubben till nattklubbarna, är som sig bör mer underhållande än den politiska analysen. Här passerar många gamla bekanta revy, och vi 50-talister kan känna glädje över hågkomsten av modstidens upplevelser av sex, drugs and rockn´roll. Men även om det är en populärversion av Moder Sveas öden och äventyr och inte en nationalekonomisk doktorsavhandling kunde man tänka sig mer utmanande tankar, särskilt på det ekonomiska området där näringslivets roll behandlas mer i förbifarten.

Kanske har Hägg tyngts under uppdraget att sammanfatta ett halvsekels officiella skeenden. Även om det överblickande också har sina förtjänster blir det i onödan lärobok av något som kunde ha varit skarp samhällskritik. Efter att på 90-talet ha tillbringat en hel dag som panelist tillsammans med Hägg i provfilmning av tänkbara programledare för ett kulturmagasin i Sveriges Television (Eva Beckman vann rättvist) kan jag intyga att mannen har både humor och vass tunga, vilket stundom också demonstrerats när han förevisas som panelhöna i någon morgonsoffa.

Men nu blir det snarast ett enda långt försvarstal för den socialdemokratiska ingenjörskonsten över 450 sidor. Inget fel i det, men det råder ingen brist på den sortens historieskrivning. Och då brukar författarna vara städslade av partistyrelsen eller något partiet närstående forskningsinstitut.

Det är oftast poänglöst att kritisera författare för att de borde ha skrivit en annan bok. Dock: här fattas viktiga bitar i historieskrivningen, särskilt på det ekonomiska området. Hägg beskriver visserligen hur rekordåren, när efterkrigsturen ebbar ut, ersätts av mer eller mindre permanenta kriser. Men sambandet mellan högskattetryckets destruktiva effekter och dagens överflöd av arbetslösa och sjuka svenskar förblir osynligt boken igenom, trots erkännandet att miljonfrånvaron måste ha med systemet att göra.

Likaså tycks Europaintegrationen knappt ha ägt rum. Och fondsocialismen – svensk politiks moderna vattendelare – avhandlas på mindre än en sida, och mest som ett inslag i en inomsocialdemokratisk strid, ”rosornas krig”.

Dessbättre finns några markeringar mot extremvänstern. Men avståndstagandet kunde ha varit tydligare än att reducera apolegeternas skuld till att ”man hade bara förhastat sig och varit otroligt naiv”; nej, talet om proletariatets diktatur hade föga av barnslighet över sig. Följaktligen ger Hägg heller inte världskommunismen eller folkmorden någon central plats i framställningen och bokstavssekterna ses mer som randfenomen. Men så var det inte.

Lite egendomlig blir också balansen i Häggs persongalleri, där den mest avskyvärde svensken heter Per Ahlmark.

Starkast är Hägg när han avhandlar estetiken under betongsocialismen och framförallt i avsnitten från utbildningens världar. Här är han på hemmaplan som före detta lärare och tvekar inte att svinga linjalen mot alla smutsiga fingrar i den byk som heter Den nya skolan. Bara detta gör boken värd några timmars studium som förklaring till dagens situation med tilltagande analfabetism och obildning.

Göran Hägg har rest ett äreminne över en svunnen tid. Nu är politiken avideologiserad och den nya eliten domineras av tanken på ett eget gods. Men var det verkligen bättre förr, när socialismen skulle förverkligas?