fredag, oktober 07, 2005

Artikel: Turkiet i förändring (Europaportalen)

Under rubriken "En revolution pågår i Turkiet" skriver jag i dag följande på den utmärkta nätsidan Europaportalen (www.europaportalen.se) som drivs av facket och redigeras med förtjänst av Anders Selnes:

Ska turkofobin komma även till Sverige? EU:s beslut att inleda förhandlingarom turkiskt medlemskap har föregåtts av konvulsioner i många länder. Vi vet att det inte är med öppen famn EU-medborgarna vill ta emot ett muslimskt medlemsland. Det finns en utlänningsfientlig opinion att exploatera för skrupelfria politiker, bland dem president Chirac som nu kräver en ”revolution” i Turkiet.

Dessbättre pågår en sådan sedan länge. Landet blev medlem i Atlantpakten 1951, fick ett associationsavtal med EEC 1963 och en tullunion med EU 1995. Sedan dess har EU överfört 1 300 miljoner euro till olika program i Turkiet för att underlätta övergång till unionens regelverk. Utbytet med EU utgör redan mer än halva landets utrikeshandel.

70 miljoner turkar svarar för en tillväxt på 5-6 procent de senaste åren. Enligt OECD är potentialen hög om man kommer till rätta med en ineffektiv offentlig sektor, den svarta ekonomin, ett högsubventionerat jordbruk och eftersatta utbildningsbehov.

Vid rådsmötet i Köpenhamn 1993 fastställdes de kriterier ansökarländer måste uppfylla. Turkiet har sedan dess antagit den europeiska rättighetskonventionen, avskaffat dödsstraffet och inlett skapandet av ett oberoende domstolsväsende. Två grundlagsreformer, åtta lagstiftningspaket och mer än 260 nya lagar antogs av parlamentet 2002-2004. En ny civilrätt och straffrätt har utarbetats. Utrymmet för det kurdiska språket vidgas. Fängelsesystemet reformeras för att tortyren ska upphöra. Militärens politiska roll krymper.

Givet traditionen att åtskilja stat och religion med militären som garant är omställningen ingen enkel sak, och nationalister i militärledningen ser medlemskapet som ett hot mot självständigheten. Ett nej till förhandlingar riskerade att stärka de krafter som vill islamisera landet i strid med den sekulära politik som blev grundlag under Mustafa Kemal 1923.

Turkiet uppfyller ännu inte Köpenhamnskriterierna. En korrupt byråkrati är ett bestående problem. Fackföreningarnas ställning är bristfällig. Våldet mot kvinnor är fortfarande omfattande. Minoritetsskyddet måste stärkas. Ockupationen på Cypern är ett hinder för medlemskapet, liksom bristen på vilja att erkänna folkmordet på armenier. Om dessa anmärkningar är att säga att gamla dåliga traditioner inte utrotas på bara några år. Men det handlar heller inte om ett nära förestående medlemskap utan om en process in i nästa decennium. Kontrollstationerna är många.

De hysteriska bör alltså lugna ner sig. Debatt i sak är viktigare än symbolpolitik. Resultat att utvärdera kommer inte att saknas. Reformarbete pågår på en rad eftersatta områden: inrättande av en helt ny juristutbildning, harmonisering av miljölagstiftning, införande av konsumenträttigheter, regler för finansmarknaden, stärkt kapacitet för gränsskydd, höjd kvalitet i infrastruktur, stopp för barnarbete, professionalisering av polisen, brytning med muttraditionen.

Listan är lång med åtgärder som behöver vidtas innan man når målet att som utrikesministern Abdullah Gül formulerat det ”visa att ett muslimskt land kan vara demokratiskt, transparent och modernt”.

Ett turkiskt medlemskap skulle leda till omedelbar påfrestning på transfereringssystemet inom EU. Och behovet av investeringar för att stärka det yttre gränsskyddet är stort. Restriktioner av fri rörlighet kan bli aktuella, liksom långa övergångsperioder på vissa områden. Motståndet mot att släppa in Turkiet lär också komma att öka ju närmare anslutningen kommer, oavsett faktiska framsteg. Motsättningarna grundas inte bara på politiska eller ekonomiska rädslor utan är också resultatet av en kulturkrock.

Enligt Finlands förre president Martti Ahtisaari, ordförande i en utredning som undersökt förutsättningarna, är rädslan för att turkiska emigranter ska invadera EU ”grovt överdriven”. Uppskattningarna landar på några miljoner, motsvarande en halv procent av EU-medborgarna.

Bland allt det som ännu är oklart är en sak säker: jordbrukspolitiken måste ändras. Vi kan inte betala flera euro om dagen till varje turkisk ko som till EU-korna. För dem som vill se mindre av bidragspolitik och mer av tillväxtpolitik inom unionen är Turkiets medlemskap ett verktyg för förändring av både Turkiet och unionen.