onsdag, september 21, 2005

Artikel: Nynationalismen i EU (SverigeiEuropa)

Äntligen har stiftelsen Sverige i Europa kommit igång igen. Den nya hemsidan (www.sverigeieuropa.se) i snygg design av Gabriel Sundqvist fick en god start i dag med inlägg av bland andra Thomas Bodström och Pär Ström. Som månadens krönikör skriver jag om EU:s reformproblem, se nedan:

OECD varnar: tillväxten i EU-12 riskerar att halveras de närmaste decennierna om inte liberaliseringsprocessen tar fart. Med tanke på hur mager tillväxten redan är kom sommarens rapport som en isande vind. Hur ska det gå med Europaintegrationen om välståndsbildningen stryps på grund av bakslag i nationalism?

Vi är på väg dit. Efter höjdpunkten, Europas återförening förra året, har samarbetet gått i stå, senast med fördragsprocessens sönderfall. Två steg framåt, ett steg bakåt, som förr i EU:s historia. Men nu är centrifugalkrafterna mycket starkare. Tillväxtgapet vidgas mot USA och det ”nya” Asien. Globaliseringen stannar inte upp i väntan på beslut i Lissabonprocessen.

I Sverige förefaller Europavännerna ha drabbats av utbrändhet efter euroomröstningen. Autisterna har tagit över debatten. Samtidigt har nejvänstern och Junilistan berövats sitt främsta kort inför valet, mobilisering mot ett konstitutionellt fördrag.

Partimatematiken är lätt att förstå – många partier är splittrade och behöver formulera sig om det nya Europa. Ingen vill förlora röster inför ett eventuellt maktskifte om ett år. Likväl behövs en Europapolitisk plattform att regera på för Alliansen. Det blir spännande för oss Europavänner att se vad alliansens arbetsgrupp kommer fram till under hösten.

I väntan på en nystart har jag skrivit en bok om det nyss förflutna och vår gemensamma framtid, ”Nästa Europa. Bortom ja och nej”. Vår närmaste omvärld växer fram i konvergens, kompromiss och konflikt. Min gissning är att nationalstatskonservatismen består men utmanas av den politiska och ekonomiska integrationens krafter. Marknaden söker en ny överbyggnad, en annan inbäddning än välfärdsstaten.

Efter två folkomröstningar sitter Sverige fast i frågeställningar från ett decennium av ja och nej. Men Europaintegrationen går vidare med en rad stora framtidsdebatter: om ett konstitutionellt fördrag, ett gemensamt försvar, en sammanhållen utrikespolitik, eurons stabilitet, relationerna till USA, den inre marknadens förverkligande, euroskleros eller tillväxt, unionens roll i global konkurrens, hoten från terrorismen, nya utvidgningar.

Det är ingen liten agenda att hantera. Allt påverkar vår vardag. Därför kan svenskarna inte vända sig bort. Sverige måste höja blicken och rösten när berättelsen om Europas framtid skrivs.

För egen del är jag - norrlänning, svensk, europé – i grunden optimist. Europavisionen var en huvudsak när jag blev politiskt engagerad i slutet av 60-talet. Under 70-talet arbetade jag för medlemskap som redaktör för tidskriften Europeisk Gemenskap. Mot slutet av decenniet var Europaidentiteten för en informationschef i (m) en självklar del av partiets budskap.

Under mina tio år i Svenska Dagbladet, senast som politisk chefredaktör, stod Europafrågor högt på dagordningen. Liksom under tiden som chef för Timbro på 90-talet, från Murens fall via Måndagsrörelsen till folkomröstningen 1994 och etappmålet: medlemskapet 1995.

Det har varit en lång resa från besvikelsen med ”bara” frihandelsavtal för 30 år sedan, till glädjen vid östutvidgningen. Det kalla kriget är slut och väst vann. Men idéernas kamp tar aldrig slut. Nu väntar en spännande strid om Europas identitet.