torsdag, september 08, 2005

Artikel: Europa som vårdmarknad (Sunt Förnuft)

I senaste numret av Skattebetalarnas tidskrift Sunt Förnuft har jag skrivit en kolumn om nedanstående hemlighet - att du kan söka vård inom EU och få kostnaden återbetald hemma!

EU som befriare – är detta möjligt? Förverkligandet av den inre marknaden går trögt, särskilt på tjänsteområdet. Trögheten beror inte på ”Bryssels” inkompetens utan på att reformmotståndet är gigantiskt i de länder där järntriangeln mellan politiska, byråkratiska och fackliga intressen verkar konserverande.

Ta till exempel vårdområdet som i dag är i planerarnas händer - tids nog kommer patienternas önskan om ökad valfrihet att bryta igenom producentmonopolen.

Sannolikt kommer en utbyggnad av den gränsöverskridande tjänstesektorn i Europa att kräva rättslig aktivism för att besegra organiserade intressen. Ett exempel utgör just behovet av vård utan gränser. Det skulle dels stärka medborgarnas ställning som patienter, dels bättre ta tillvara samlad vårdkapacitet och specialisering på Europanivå. Och konkurrens pressar alltid producenterna att effektivisera sig, till fromma även för skattebetalarna.

Till de portabla rättigheterna borde höra möjligheten för envar att fritt söka vård där den finns inom unionen. Inte bara för den som har råd att betala själv eller via privat försäkring utan som en del av den kollektiva finansieringen, antingen indirekt via en vårdpeng eller som direkt kontantersättning för utlägg.

Om en utbyggd övernationell marknad för vårdtjänster skall kunna förverkligas, krävs ett tydligare regelverk med mer liberala inslag än dagens nationella tillämpningar. Men det är på väg, att döma av hittills avkunnade domar i EG-domstolen som stärkt patientens ställning i rättspraxis (Decker, Kohll, Geraets-Smits och Peerbooms, Vanbraekel).

Utifrån denna praxis fann domstolen under 2003 i flera holländska fall (Müller-Fauré om tandvård, van Riet om benkirurgi) att patienter inte kan vägras ersättning av sin hemstat enbart på grund av att förhandstillstånd från hemlandet saknas. Att ersättningsbara vårdkostnader i utlandet kan strida mot nationella ekonomiska vårdmål räcker inte heller för avslag.

Olle Abrahamsson, tidigare rättschef i justitiedepartementet, konstaterar i Svensk Juristtidning 2003 att ärenden enligt EG-domstolen måste avgöras inom rimlig tid och avslag kunna överprövas i domstol. När det gäller individens rätt att söka sjukhusvård utomlands på grund av långa köer i hemlandet skriver domstolen att sådan vård inte kan nekas enbart med hänvisning till att det finns väntelistor hemma.

Därutöver har EG-domstolen (fallet Ioannidis 2003) underkänt kravet att sjukdomen skall ha uppstått plötsligt i utlandet. I ett tyskt fall (Leichtle 2004) fann domstolen att staten inte kunde neka patienten ersättning för en speciell behandling med kurortsvistelse i Italien. Så mycket trevligare!

Lotta Vahlne Westerhäll, professor i offentlig rätt vid Göteborgs universitet, har i Europarättslig Tidskrift (2/04) utifrån EG-domstolens avgöranden granskat tre svenska fall av vård utomlands som avgjordes till patientens fördel i regeringsrätten 2004 (cellgiftsbehandling, strålning och tandprotes). Patienterna hade vårdats utomlands, betalat själva men vägrats ersättning av försäkringskassan. Efter avslag på överklaganden i flera led fick de till slut rätt i högsta instans.

Grundprincipen är enkel: ”Även om varje medlemsstat är suverän att utforma sin sjukvård och sitt sjukförsäkringssystem efter eget gottfinnande, måste den följa de regler som EG-rätten innehåller …”. En nationell regel får inte göra det svårare att utföra tjänster mellan stater än inom staten i fråga. Därför har regeringsrätten funnit att patienten haft rätt till sådan sjukvård utomlands som, om den givits i Sverige, skulle ha bekostats av det allmänna.

Slutsatsen är att ”det föreligger möjligheter till ett fritt vårdsökande inom hela EU, så länge vårdåtgärderna ingår i det svenska vårdutbudet och omfattas av den svenska sjukvårds- eller tandvårdsförsäkringen. Den försäkrade får i sådana fall själv ersätta vårdgivaren i vårdlandet och sedan i efterhand kräva försäkringskassan på utläggen med avdrag för vad hon/han enligt svenska regler skulle ha erlagt för vården om den utförts i Sverige.”

Något krav på förhandstillstånd finns inte i svensk lagstiftning och EG-domstolen framhåller att ett sådant krav är diskriminerande, eftersom det avhåller människor från att anlita vårdaktörer i andra länder.

Även om nationella myndigheter kommer att fortsätta obstruera och tvinga patienter att processa för ersättningar, lovar rättsutvecklingen gott för ett framtida genombrott i Europa för ökad valfrihet och konkurrens på vårdområdet. Tack, EU.