torsdag, augusti 11, 2005

Artikel: Wallström har problem (SvD)

EU har fått en ny informationspolitik, för vilken Margot Wallström ytterst ansvarar. Det kommer nog inte att gå så bra, att döma av grundattityden. Om detta skrev jag i dag följande kommentar på Svenska Dagbladets ledarsida:

Maria Ludvigsson gisslar (ledarsidan 31/7) EU:s informationspolitik som den formuleras i ett nytt policydokument från kommissionen (Action plan to improve communicating Europe).

Ja, det finns anledning att beklaga att den ansvariga kommissionären Margot Wallström inte har kommit längre i sitt omtalade förnyelsearbete. Det såg till en början lovande ut; jag noterade för egen del på plats i Bryssel hur väl hon klarade Europaparlamentets långa utfrågning inför tillträdet förra året. Hennes metafor om att Europa inte bara behöver nätverk av motorvägar utan också nätverk av människor mottogs med jubel.

I en kommande bok (Nästa Europa. Bortom ja och nej) varnar jag dock för en övertro på att man med informationsinsatser skall kunna lösa politiska problem. Snarare ligger det i färdriktningen att just Wallström småningom får skulden för att de positiva resultaten av Europaintegrationen inte når ända fram till medborgarna. Då kommer också de svenska överdrifterna i fokuseringen på hennes person att nå rimligare proportioner. Så viktiga är inte enskilda kommissionärer i förhållande till de strukturproblem de är satta att hantera.

Grundproblemet är inte att EU-byråkraterna behöver lära sig att, som det heter i planen, bättre ”kommunicera Europa” eller att det saknas uttrycksmedel för att förmedla kunskap om hur EU fungerar. Själva uttrycket ”kommunicera Europa” visar att upphovsmännen inte har lärt något av den förtroendekris som EU hamnat i efter utvidgningseuforin. Det som i planen döljs bakom ordridåerna om effektiv kommunikation och medborgardialog är det faktum att politiska motsättningar och intressekonflikter inte kan upplösas med pr-knep.

Visst behöver EU informationskompetenta politiker och tjänstemän, och professionella kommunikatörer till sin hjälp. Det har ju numera minsta kommunalstuga i Sverige, för att inte tala om alla våra ideologiproducerande indoktrineringsorgan. Men varken EU-tv eller tvåloperor, som Europaparlamentet önskar sig, kan få medborgarna att älska ett EU som i huvudsak är ett verktyg för konfliktlösning, en arena för konkurrerande intressen och en komplex organisation för om- och avreglering.

I planen heter det korrekt att ”kommunikation är mer än information: den bygger på en relation och dialog med medborgarna, den lyssnar noga och den binder samman människor. Den är inte en neutral handling som saknar värden utan en väsentlig del av den politiska processen”.

Men just utifrån denna insikt bör de ansvariga på EU-nivå inte betrakta medborgarna som om de hade enhetliga åsikter och värden som med hjälp av en ”objektiv” information kan nyttjas i Europaintegrationens tjänst. Det är en process som drivs av politisk kamp mellan ideologiskt väsensskilda riktningar, krafter som nationellt och internationellt konkurrerar om makt att förverkliga olika framtider.

Om detta bör debatten om nästa Europa handla. En tv-såpa om livet i EU:s korridorer kan med tanke på verklighetsunderlaget från det politiska spelet säkert göras både underhållande och spännande. Men inte ens den tacksammaste parodi på Jacques Chirac skulle få oss att älska EU-organen på det sätt som förslagsställarna tänkt sig.